[[vi har flyttat!]]

!Sektioner\n*[[Artiklar]]\n*[[Tankar & anteckningar]]\n\n[[Vad är det här?]]\n\n\n\n<<search>>\n\n* [[admin]]

om.kar

älsk.struktur.tapet

!om.mie\nMie är sömnig. Mie kanske är sjuk imorgon. Mie vågar ibland tro att det går att styra upp saker. Mie är förbannat less på individualiseringen och privatiseringen av människors så kallade problem. \n\nIndividualisering betyder att allting är ditt fel. Eller åtminstone någon du känner. Privatisering betyder att du ska hålla käft om det, ditt liv är osmakligt och om du mår kefft är du konstig och någon att hålla på avstånd. \n\n!skriv mig\n''mie.sansa@gmail.com'' är min adress om du vill kommentera någon av mina texter, bara prata om något eller helt enkelt är uttråkad.\n\n\n!några tankar\n* vi måste skilja på känslor och handlingar\n* vänligen, tänk på alla kamrater som kamrater, saker blir så konstiga när vi delar upp\n* fösök inte att kontrollera andra, tror du att du äger dom? äger dom dig? eller sig själva?\n* att älska är inte en känsla. det är något en väljer att göra, medvetet. det är att anstränga sig och engagera sig å andras och sina egna vägnar i en kärleksfull anda. \n\n\nen kärleksfull anda kännetecknas av:\n\n!!ansvarsfullhet\natt ta ansvar för sina egna handlingar, och för sig själv. att ta ansvar för sitt eget välmående, att älska sig själv i samma kärleksfulla anda - medvetet och engagerat. allt annat leder till självutplånande beteenden, uppfuckade relationer, ytor och galenskap.\n\n!!omtanke\natt tänka på den andra, att bry sig om den och vara mån om den dess välmående\n\n!!ömhet\natt vara mån om hur den andra känner, att vara försiktig och öm, respektfullhet. det är också en känsla av närhet - att man känner av varandra.\n\n!!erkännande\nerkännande av den andra som en människa med känslor, tankar och vilja. att mötas på lika villkor. att vilja se den andra människan, inte för de roller den spelar eller de stereotyper den kan passa in på. att den är på riktigt - en riktig människa,som jag tar på allvar och behandlar med respekt. \n\n!!respekt\natt respekterar åsikter, tankar och olikheter. att respektera hela personen - dess liv och autonomi\n\n!!engagemang\natt bryr sig och vilja anstränga sig för den andras välmående och utveckling. att både vilja väl och anstränga sig för att göra väl.\n\n!!tillit\natt lita på den andra. att våga kommunicera. att kunna lita på att också av den andre behandlas väl - med välvilja, ärlighet och kommunikation. \n\n!!öppen och ärlig kommunikation\natt vilja mötas och förstå varandra. att lyssna och lyssna en gång till. att kasta bort onödiga masker och skuggspel för att lösa saker tillsammans. \n\n!!till slut\nnej, det här är inte en idealrelation. jag tror inte på ideal. det här är ett sätt att se på älskande. det är ett verktyg, använd det. Fråga dig själv regelbundet: Anstränger jag mig? Vill jag göra det? Finns den här andan? \n\nKom ihåg: det är du som väljer att älska - inte ödet, inte dina känslor. \n\n\nockså annat:\n* [[mest några ord som kanske tydligheten petar eller inte]]

Vi är dom som skriver här på sidan mer regelbundet. Vi känner varandra mer eller mindre väl, vissa har träffats, andra inte. Just nu består vi av [[Elin]], [[Mie]], [[Hannah]] och [[Liv]]. \n\nVill du vara med och skriva här på sidan? Men skicka oss ett mail då så pratar vi om det. Adressen är ''skribentkollektivet@gmail.com''.\n\nGästkrönikor och texter är dessutom alltid välkommna. Givetvis måste vi sålla lite för att det ska passa in i [[projektet om.älsk]], men skriv till oss som sagt - vi är alltid öppna för nya idéer.

Jag finns nu. jag finns i världen en liten stund. Jag äter glass och letar efter virknålar. Längtar efter tak och solnedgångar, gömma mej under täcket en stund. en liten stund. med dej. låt mej ligga kvar. bara lite till.\n\nEmellanåt är jag arg på världen. Arg på alla fack, normer och regler. arg på könsmaktsorningen. på patriarkatet. på all sabla bekräftelse. att vi ständigt måste bekräfta vilket kön vi har. vilken sexuell läggning och vilken sorts kärlek vi känner för människor. att vi måste bekräfta att vi finns och att vi minsann står för allting vi tycker och gör. att vi har en djup baktanke och minsann vet precis varför och vad vi vill att det ska leda till. \n\njag vill ha självklarhet. inte nån himla acceptans och absolut inte bekräftelse. \n\nbekräftelse gör att vi ständigt reproducerar någonting utan att tänka. att vi gör det av gammal vana. samtidigt som det kommer längre och längre in i våra hjärnor och sen sitter det hårt som sten. kan vi inte slippa behöva bekräfta och försvara oss? att vi finns? att vi tycker tänker känner vill?\n\nacceptans innebär att jag accepterar att du är homosexuell eller handikappad eller tjej. jag kan säga det helt o fullt att jag gör det, men skillnaden finns fortfarande där. så länge vi ser homosexuella som något "annat" kan vi aldrig riktigt komma till jämställdhet. jag vill bort från alla normer och antinormer. jag söker en självklarhet. en självklarhet att vi är bra. att vi finns och tycker om varandra. att det är självklart att man kan tycka om människor oberoende av kön. att det inte är konstigt att känna eller vilja någonting. jag vill bort från skillnaderna. för så länge man ser att det finns handikappade och icke-handikappde så är det en skillnad. så länge det finns saker som är konstiga eller onormala. det handlar inte om att vi ska acceptera de onormala, det handlar om att det inte ska finnas några onormala. så länge vi sysslar med acceptans kommer det aldrig bli på samma villkor, man kommer aldrig hamna på samma nivå och kunna börja, leva och vara utifrån samma villkor och samma grund.\n\ndrömmer om en värld utan avstånd, en verklighet utan fack, ett samhälle utan normer, relationer utan begränsningar. en värld full med kärlek, vänlighet och ömhet. med glädje o värme.\n\njag vill inte att mina kompisar ska må dåligt. jag vill inte känna att jag inte har plats att andas leva finnas älska i den här världen.\n\njag tror på en kärlek som är vad kärleken gör. jag försöker bli bättre att tro på människor. tro på mej själv. tro på dina ord och dina handlingar. våga lita på att någon tycker om mej, att jag inte är ensam i hela världen. samtidigt som jag blir rädd. rädd och gömmer mej. för alla människor. och då tror jag att ingen tycker om mej. jag tror att ingen vill va med mej. jag drar mej undan och sen inbillar jag mej att det är alla andra som drar sej undan mej.\n\ndå och då slås jag av att jag finns. att jag är verklig. att världen är häftig. att jag är häftig. liksom att jag är jag och att jag är den jag är. fullkomlig glädje infinner sej när jag sitter och håller dej i handen. då samlas allt lugn o hela världen i mej. då inser jag lite att du finns. att vi finns. \n\ntill dej, till mej, till alla oss frusna o vilsna människor på jorden. när vintern är här. när mörkret omfamnar oss. när vi ler och när vi älskar. när höstens löv virvlar. ''Keep Warm Old Man.''\n\nsatt och pratade med kamrat häromdagen och beklagade oss över varför det var så svårt att leva med människor. varför det ofta blev så krångligt. men det är för att de inte fattat grejen, kom vi fram till. för att de inte läst våran bok och fattat grejen. dåså, dags att skriva en bok.\n\n!liksom vad är grejen?\n\n* grejen är att man ska skilja på känslor och handlingar. att man ska titta på sina känslor och inte vara rädd för de.\n\n* att ta ansvar för sina egna känslor och välja vilka handlingar man gör. att göra handlingar i kärleksfull anda, att vilja den andra väl.\n\n*att människor inte blir rädda för varandra, att man inser att ingenting är farligt så länge man har en helt öppen och ärlig kommunikation. att missförstånd inte ör farliga och livshotande.\n\n* en viktig grund måste va att känslor inte är farliga och att man måste släppa allt jäkla ansvar för andra människor och deras känslor och reaktioner.\n\n* att man kan bli kär i folk lite hipp som happ men att det inte spelar någon roll, det måste inte leda till saker. att man tittar på sina känslor och i samspel skapar något vackert.\n\n* att all kärlek är samma kärlek. det som sedan skiljer relationer åt är hur man väljer att handlingar tar sej ut.\n\n* att man måste släppa all kontroll och makt över andras känslor och handlingar.\n\n!jag kan nås\noch är vädligt öppen för samtal funderingar känslor reaktioner aktioner. ''vindpust@gmail.com''\n\n\n\n\n\n

Jag tänker och analyserar och försöker skapa en ny värld för mig och för alla andra. En värld fylld av kreativitet och kärlek och där rädsla inte är det som styr oss.\n\nJag nås på nilome@gmail.com

Jag har funderat ganska mycket på vad svartsjuka är. Vad är det för känslor och idéer som ryms bakom begreppet svartsjuka. \n\nJag tror att det handlar om en rädsla att bli bortvald, eller bortprioriterad. \nEn rädsla att inte längre vara viktig.\nEn rädsla att bli nerputtad från piedestalen.\n\nNär jag blir svartsjuk så sköljer det en grå våg genom mig, det känns som att min trygga grund ruckas. Jag står ostadigt och vill ha någonting konkret att hålla fast i. Det är en väldigt obehaglig känsla och det ligger ganska nära tillhands att be om uppoffringar av andra för att jag ska slippa den känslan. Löften. \n\nLova att alltid älska mig.\nLova att inte engagera dig i någon annan människa på samma sätt som du engagerar dig i mig.\nLova att alltid prioritera mig.\n\nDet är lätt, men det ger inga garantier, det tar inte bort svartsjukan. \n\nNär jag märker att jag blir svartsjuk så har jag börjat använda en ny taktik för att hantera den. Det handlar inte om att ignorera den. Jag tror inte att det är bra att ignorera känslor. Jag försöker istället se vad orsakerna är. Vad är det egentligen som jag är rädd för. Och jag ser nästan alltid att jag är rädd att bli lämnad ensam. Att bli bortprioriterad. Att glömmas bort. \nOch jag märker också att känslan förstärks av att jag blir besviken för att jag har känslan. Känslan i sig känns som ett misslyckande och ett tecken på svaghet. \n\nJag försöker jobba med det nu. \n\nJag vill vara älskad för att jag är jag och för ett relationerna jag är i är bra. Jag vill inte vara älskad för att en person jag älskar bara har mig att älska. Jag vill inte att någon person ska känna att den inte vågar sluta älska mig för att den då inte skulle ha någon kärlek kvar i sitt liv. Jag tror inte att det är en bra grund att stå på. \n\nJag vill jobba med min självkänsla, mitt självförtroende. Jag vill lära mig att känna att jag är värd kärlek för att jag är den jag är inte för att jag är bättre än någon annan. Jag vill inte att mitt värde ska finnas endast i relation till andra utan att det ska finnas för sin egen skull.\n\nEtt sätt att påminna mig själv om hur det går att förhålla sig till relationer som hjälper för att motverka svartsjuka är min idé om pusselbitar. Alla relationer jag har är viktiga för mig, de ger mig unika saker. Ingen relation är den andra lik. Och det gäller även alla andra människor och de relationer de har omkring sig.

* [[vad det verkligen handlar om]], [[Mie]] (20/3)\n* [[behov av närhet]] av [[Hannah]] (20/3)\n* [[därför är alla polyamorösa]] av [[Hannah]] (20/3)\n* [[det finns inga icke-viljor i mellanskiftet!]] av [[Hannah]] (17/2)\n* [[så skulle världens fortplantning fungera utan heterosexualitet]] av [[Hannah]] (10/2)\n* [[vad är det för fel på ett bultande hjärta?]] av [[Liv]]\n* [[mest några ord som kanske tydligheten petar eller inte]], av [[Mie]] (17/1)\n* [[En viss mån svartsjuka är ju faktiskt bra, faktiskt!]], av [[Liv]] (15/1)\n* [[var kommer all ELD ifrån?]], av [[Liv]] 15/1\n* [[svar till m. och tankar om monogami]] [[Liv]] 15/1\n* [[män är från mars!!]] [[Liv]] 15/1\n* [[varför får jag inte kyssa mamma?]] av [[Hannah]] (19/12)\n* [[fyra i en]], av [[Hannah]] (17/12)\n* [[tillbaka till verkligheten]], av [[Hannah]] (17/12)\n* [[Projektet barn]], av [[Elin]] (10/12)\n* [[Jag är inte tillsammans och därför ska jag hångla upp hela världen!]], av [[Hannah]] (9/12)\n* [[Vi måste komma bort från kraven!]], av [[Hannah]] (3/12)\n* [[Varför lyckas alla bli tillsammans med någon tillslut?]], av [[Hannah]] (3/12)\n* [[Om att det finns olika världar]], av [[Mie]] (23/11)\n* [[Det där med att vara kär]], av [[Hannah]] (20/11)\n* [[Svartsjuka]], av [[Elin]] (24/10)\n* [[Jag tänker att andra är tillsammans]], av [[Hannah]] (20/10)\n* [[Att röra sig mot en kärlekspraktik]], av [[Mie]] (25/5)\n* [[allt prat om andra, eller vad handlar det egentligen om?]], av [[Mie]] (18/3)\n* [[Det är väldigt enkelt]], av [[Mie]] (17/3)\n* [[re: jijuförvirr, eller ett svar på ett brev]], av Mie (17/3)\n* [[därför att jag känner en suck komma]], av Mie (15/3)\n* [[Nu fixar jag det inte längre]], av [[Mie]] (10/3)\n* [[Tvåsamheten]], av [[Elin]]\n* [[Det finns en tanke ju]], av [[Hannah]]\n\n\n!Kommande artiklar?!\n* //Är det nu vi tar saken i egna händer?// - [[Mie]]\n* //Det där med kön liksom// - [[Mie]]\n* //Problemet med att leva med en människa// - [[Hannah]] \n\n

jag tror jag är prao i relationskritik här. eller kritisk har jag nog alltid varit. nu försöker jag mest lära mig att lägga upp artiklar utan att radera hela sidan. det går bra till och från. \n

vi vet inte allting. vi har inte alla svar. vi tänker olika. vi håller inte alltid med varandra - men vi drivs av en vilja att överleva. en vilja att kunna leva och mötas utan att slitas sönder. det rör alla. tänker du bli berörd?\n\n!Därför är alla polyamorösa\n''och därför suger det med olika kärlekar''\nefter mycket om och men lägger jag nu ut artikeln som redan innan den varit tillgänglig att läsa väckt både reaktioner och diskussioner. jag tycker det är jätteroligt. mycket händer i livet men nu kan alla som gått och väntat på den ta och läsa.\n\n* [[därför är alla polyamorösa]] av [[Hannah]] (20/3)\n* också: [[därför vet jag inte huruvida jag själv eller andra är polyamorösa]], svar till artikel innan den skrevs, [[Mie]] (13/2)\n\n!Om det viktigaste\n>jag tänker på det som är det viktigaste av allting. jag tänker på att det här handlar om ett öppet sökande efter sätt att mötas. om en vilja att leva med människor i hälsosamma samspel. det viktigaste är inte hur det ser ut. det är inte vad vi kallar det. det är inte att vi måste göra tvärt om eller ha sex med alla som verkar spexiga. det viktigaste är att vi lever och mår bra tillsammans med andra. \n\n* Hela artikeln [[vad det verkligen handlar om]] av [[Mie]] (20/3)\n\n\n!Fyra artiklar från [[Liv]] (15/1)\nKamrat [[Liv]] har förenat sig med oss och börjat genom kasta fram fyra schyssta artiklar. Peppen liksom också annat.\n* [[En viss mån svartsjuka är ju faktiskt bra, faktiskt!]]\n* [[var kommer all ELD ifrån?]]\n* [[svar till m. och tankar om monogami]] \n* [[män är från mars!!]]\n\n\n! Projektet barn\n>Jag vill inte fly från kärlek och därför vill jag utarbeta idéer om hur jag kan förhålla mig till relationer så att jag inte blir rädd för att de ska bli begränsande. \n>\n>Problemet som jag ser det är att jag blir rädd för vissa saker för att de påminner om tillsammanskapet så mycket. Till detta hör att bo ihop och att planera barn ihop. Jag tror att jag har hittat ett sätt att se på detta så att jag ser det från (för mig) rätt håll.\n\n* Hela artikeln [[Projektet barn]], av [[Elin]] (10/12)

Utdrag\n\n //[[läs mer >>|inget]]//\nEn krönika av [[Någon]], dd/m -05\n

>vad jag vill egentligen är inte att tjura och slå ifrån mig och gömma mig i ett hörn som jag gjort så mycket i det jag skrivit. jag var nog på en sådan plats, en plats där jag frenetiskt försökte hitta trygghet i att finnas.\n>nu finns jag. vi kan börja bygga nu. för det jag tror på är ett paradigmskifte som berör vad positiv är till negativ, konstruktiv till destruktiv, rörelse är till begränsning. -- [[Mie]]\n\n!Att röra sig mot en kärlekspraktik\nJag söker den mellanmänskliga potentialen som finns. Jag söker sätt att mötas som människor som ger människor livet. Som inte krälar skär och begränsar utan skapar växer och älskar.\n\nEtt steg i det är det kärleksbegrepp Bell Hooks talar om i Allt om kärlek. Enkelt handlar det om kärlek som praktik - inte en känsla. Att älska är något vi gör och grunden för det är handlingar av välvilja spunna som i sitt handlande vecklas ut till att väl också skapa i och mellan människorna som här berör.\n\nDet är en kärlek som byggs av respekt och ärlighet och välvilja och öppenhet och viktigast av allt - att vi bryr oss om varandra, om den andre, i ett längre perspektiv, om hur den utvecklas och lever. Det är ett kärleksbegrepp där vi inte kan vara självutplånande då ingen mår bra av att utplånas. Det är en kärlek som skapar i alla parter något mer än som var där innan.\n\nDen kärleken byggs på viljan att älska - viljan att utveckla praktiken av kärlek som är ett kontinuerligt handlande. Som är en process av beröringar de älskande emellan. Den viljan att älska kan komma av ett katekterande - av den djupa känslomässiga viljan att kasta fem miljoner ton känslor på någon. Det är detta katekterande som i känsloform ofta kallas kärlek, men som i den användningen förväntas vara något konstant och grunden för allt. Här blir det en gnista som inspirerar till älskande handlingar och till att lära känna varandra.\n\nEn annan inspiration eller vilja kan vara den av attraktion, eller nyfikenhet, eller omtanke. det kan vara den djupa kontakten som uppstår när rapport infinner sig mellan två människor - eller flera - och de känner att de verkligen verkligen når varandra. I mig blir det en kärlek där förälskelse är något jag känner för min älskade syster när jag ser hur hon strålar.\n\nDet är en kärlek som inte är knuten till sexualitet utan i att varje unik relation formar sig just unikt. Där sexualitet kan finnas eller inte finnas, förälskelse finnas eller inte finnas, men alltid på en fast grund av välvilja och respekt och genuin omtanke.\n\nDet är en kärlek som inte gör skillnad på vänner och älskande utan erkänner alla de som är älskade som vänner. En kärlek som inte ställer upp en relation över alla andra, eller framför alla andra, eller vid sidan av alla andra, utan ser mångfalden bland människorna och älskar dem alla individuellt så som relationerna utvecklas och utspelas. En kärlek som är vad den är på grunden av vad den är, inte på vad som finns utanför, eller vad den inte är. inte på vad andra människor är eller känner eller gör, utan genom hur vi när vi möter varandra, möter varandra.\n\nhär söker jag en stadig grund där vi kan i en ibland otäck värld deklarera våra intentioner. den grunden är eller är inte ett tillsammansskap eller partnerskap eller vi i världen här tillsammans. Det är en vilja att med varandra finna världen och att försöka förstå varandra och åter förstå och vilja lyssna och i det söka att mötas. där vävs den tryggheten som säger att missförstånd aldrig behöver vara farliga. att vi alltid kan lyssna på varandra och se varandra. där finner vi tryggheten när världen tornar upp sig eller inom oss strukturellt kryper som rädslan och krånglet.\n\nEnkelt är det en kärlek som suddar ut gränsen mellan bara vän och kär. eller flyttar den så att alla är vänner, om vi nu med dem är vänskapliga, eller alla är kära, om vi nu med dem är kära.\n\nDet tror jag är en kärlek som jag vill nå. en kärlek som låter oss som människor växa och mötas och älska. Där vi kan läka från strukturella sår. Där vi känner det vi känner och gör det vi gör. Och det vi gör betyder vad det betyder. En kärlek som inte präglas av makt eller ytor utan av vad vi tillsammans med de känslor och viljor tillsammans skapar - med öppna ögon och leende läppar.

Okej vi vet att människor kan bli kära i varandra. Varför kan vi då inte känna kärlek för mer än en människa? Speciellt när vi kan familjeälska och vänskapsälska fler än en. Jag ser inte skillnaden, verkligen, jag ser den inte. Kan någon peka ut den?\n\nOm vi nu är kapabla att älska mer än en människa, varför ska vi då må dåligt för det? Är kärlek något hemskt helt plötsligt?\n\nVidare, om vi nu kan älska mer än en människa, vad är det som gör att detta blir ett hot?\n\nOm vi ponerar att makt och hierarki och hegemoni är ganska otäcka saker - vad är det då som får oss att vurma för just de aspekterna av vårt kärleksliv?\n\nFinns det inte fler spännande möjligheter för människor att sträcka ut sina känslor till varandra, om vi inte låser in oss i små lådor?\n\nVarför får bara människor som är tillsammans kramas och hålla varandra i handen? Eller varför får bara homosexuella göra det? Varför får pojkar hålla flickor i handen men inte pojkar? Vad är poängen med det?\n\nVarför gör vi skillnad på allting hela tiden? Vad vinner vi på det?\n\nVarför ska vi vara ensamma hela tiden? Varför får bara snygga människor tycka om varandra? Varför har vi ideal som skär sönder oss egentligen?\n\nVarför är vi rädda för varandra hela tiden? Kan vi inte prata om det istället? Kan vi inte när vi pratar om det, sitta ned tillsammans och titta på världen utanför - istället för att stå ansikte mot ansikte och tävla med ytor?\n\nVarför har kärlek, riktig sann kärlek, något med sex att göra? Varför har förälskelse med sex att göra? Varför måste vi definiera allting som sexuellt eller ickesexuellt? Vad är poängen?\n\nVarför blir vi svartsjuka egentligen? Varför är vi så rädda för att förlora varandra?\n\nNej det här handlar inte om att strula runt eller att vara tillsammans med många människor. Det handlar om kärlek. Helt. Enkelt.\n\nOch kärlek är att göra bra saker med varandra och oss själva. Det är att må bra tillsammans.

Jag fixar det helt enkelt inte. Jag fixar inte kraven som jag känner. Nej du behöver inte ställa dem. Du behöver inte skriva dem på papper. Jag känner dem ändå. De är där. De står skrivna i luften omkring oss. Jag känner dem när jag försöker röra på mig - det stramar åt.\n\nJag fixar inte att det ställs krav på vad jag känner och tänker. Det spelar ingen roll att jag älskar dig otroligt. Det spelar ingen som helst roll, för så snart jag inser att kravet finns där så dör hela min känsloapparat hur som helst.\n\nNej det betyder inte att jag slutar älska dig, det betyder att jag någonstans djupt inuti mig har försökt kontrollera vad jag känner. Jag har försökt bli det jag vet att du vill ha. Försöker passa in på förväntningarna jag känner i luften omkring mig.\n\nDet känns som grus bakom ögonen och det känns som att något är fel och jag kan försöka kämpa emot men det är inte en sådan sak man kan kämpa mot. Det ändå man kan göra är att försöka hitta sina känslor igen. Försöka peta djupt inuti någonstans och lirka fram dem. Locka med kex och kakor, vad som helst.\n\nDet är inte så att jag är dum. Jag har tänkt på det långt och länge nu. Det är inte det det handlar om. Det handlar om att jag är mycket känsligare för kraven som ligger i luften. Okej jag är väl dum då. Jag är dum som lyssnar. Dum som respekterar. Dum som försöker vara just det jag vet att du vill att jag ska vara.\n\nSluta? Jag önskar jag kunde. Det är inget jag försöker göra. Det ligger där inuti någonstans. Det är så vår kultur fungerar. Det finns i dig med. Det finns i alla mer eller mindre. Jag är bara lite bättre på det. På att försöka fixa det, fixa att vara som du vill. För du har förväntningar och föreställningar, det har vi alla. \n\nFör jag har märkt vad som händer om man inte är som människor vill. Då trycker Nationell Ungdom upp en mot väggen och önskar livet ur en. Vi har varit där, det var lagom kul. \n\nDå får man vara beredd på att alltid få ett slag, eller att alltid försöka undvika ett slag och istället försvara sig. Mot en, mot två, mot tre, de var fyra och jag sprang upp i ett trapphus för där var jag högre upp än dem och kunde sparka och sparka och sparka tills de lämnade mig ifred. Nej det var inte Nationell Ungdom, det var tidigare. \n\nJag har märkt det för att mina vänner blir slagna. Jag har märkt det för att min bror är rasist. Jag har märkt det för att mannen i gallerian spottar på mig när han går förbi. Jag har märkt det för att människor får för sig att hota mig.\n\nJag märkte att det är fel oavsett vad jag gör. Att du inte lyssnar utan bara vill göra som du vill. Att det inte spelar någon roll. \n\nDet är en trygg grund att stå på - att alltid vara fel. Då vågar man försöka. Då vågar man stå på sig. Oh yeah, alla dagar. \n\nJag har märkt det för att jag är rädd att du ska slå mig fastän vi älskar varandra. För att du dömer mig. För att du har en moral för dig och dina systrar och en annan för mig. Jag har märkt det för att du hånar mig. För att du baktalar mig så fort jag inte är där.\n\nJag har märkt det helt enkelt och det gör ont. Och jag har tagit det på allt för stort allvar. Jag har låtit det kräla ned djupt i mig. Och det finns i alla. Jag är bara att jag är lite bättre på det.\n\nJag tror du vet vad förväntningar kan göra, höga som låga. Jag tror du har känt av det också.\n\nVi tar några steg åt sidan kamrat. Vi tänker oss kärleken som en film. Filmer har roller och kostymer och scener. Roller och kostymer som är väldigt begränsande. Å, klart att jag ser att dom ligger nedbäddade bland äventyr, romantik, bekräftelse och trygghet. Det är en present som är både otroligt livsbejakande och otroligt livsförnekande.\n\nRollerna, de roller du kan placera dig i. Du gör det kanske medvetet inte medvetet - det är okej, manuset fixar det åt dig. \n\nSäg något här, säg att du älskar mig. Rör på dig där. Titta på mig då.\n\nDe saker du ska göra. De saker du kan göra, de saker du inte kan göra. Gå inte utanför ramarna. Inte utanför stigarna. Då faller allting. Då går allt sönder. Då är du fel. Du älskar mig inte längre. \n\nNej du behöver inte säga till mig att jag är fel. Jag behöver inte erkänna inför dig att jag är fel. Du vet redan, och jag vet redan. Vi har växt upp sida vid sida du och jag. Vi har lärt oss vad som är rätt och fel.\n\nDet är en snäv kostym vill jag lova.\n\nDet handlar om makt där. Din makt att döma mig, min makt att döma dig. Vår makt att lämna varandra, ensamma, förtvivlade. Att försvinna en dag helt enkelt.\n\nDet handlar om makten att ha förväntningar och se dem inbringade. Om makten som egentligen ligger utanför oss, som formar oss.\n\nFörsöker vi stöpa människor i ideala formar så stympar vi dem. Och så stympar vi oss själva, å vad vi stympar oss själva.\n\nKan vi inte istället välja ett manus som låter oss känna det vi känner? Kan vi då inte välja former som inte skaver mot våra känslor? Vad är poängen med att ställa krav på vad vi känner? Vill vi höra lögner? Vill vi att vår partner ska förtrycka sina egna känslor, medvetet eller omedvetet?\n\nDu kan inte kräva att jag ska ingå i en sådan relation med dig. Jag kan givetvis inte kräva att du ska ingå i någon annan slags relation med mig. Nej vi har ingen rätt att kräva av varandra att vi ska fixa något alls egentligen. \n\nMen det känns orättvist. Du har makten på din sida. Din kärlek står i varenda bok och i varenda tidning. Ett ord från dig och jag är något konstigt. Suspekt.\n\nSå många snäva kostymer. Kan vi inte bara sluta? Kan vi inte bara börja känna känslor och sedan se vart de för oss? Kan vi inte se vad som finns i oss och se om det går att bygga något fint tillsammans? \n\nKan vi inte åtminstone prata om vad som finns i manuset? För jag lovar, det finns ett manus.

Det här är en webbplats där vi försöker hitta sätt att leva som inte skaver och förstör. Vi försöker förstå hur kärlek fungerar - och kan komma att fungera. Vi försöker nå varandra och andra och lära oss av varandra. \n\nVilka är vi? Det varierar. Det finns ett [[skribentkollektivet]] som är mer eller mindre konstant, men vi tar också in texter och krönikor skrivna av andra. Är du intresserad så skriv till någon i [[skribentkollektivet]].\n\nVi tycker och tänker inte likadant. Vi håller inte alltid med varandra. Ibland kan vi nog till och med komma att skilja oss som natt och dag. Krönikörerna står själva för vad de skriver. Det som förenar oss är vår gemensamma strävan att vilja hitta sätt att älska varandra, sätt att möta människor, som är hälsosamma och livsbejakande.

Det finns en bild om hur kärleken mellan två, helst en flicka och en pojke. bör vara. Alla har inte riktigt samma bild, men jag tror att de flesta bilder genomsyras av att det bör vara en speciell relation och att äkta kärlek mellan dessa två personer är önskvärt.\n\nÄkta kärlek kan bli någonting som får den ena eller andra parten att fundera på om det verkligen är äkta kärlek den känner, som att det finns en sanning om vad känslorna den känner verkligen är för känslor. Dessa grubblerier kan leda till en obehaglig känsla av att det inte är äkta kärlek den känner och en idé om att den då måste göra slut.\n\nDetta att bli tillsammans och att göra slut, att det finns en tydlig början och ett tydligt slut är en annan sak jag har funderat på. Det kan vara att gifta sig och att skilja sig också. Målet tycks för många vara att det inte ska komma något slut, men detta mål är det samtidigt ganska få som tror på.\n\nVarför ska gränsen mellan vänskap och kärlek vara så tydlig? Varför ska kärlek vara någonting som börjar och slutar definitivt och inte någonting som flyter förbi i vågor allra mest beroende på hur stunden är. Vad är kärlek?\n\nÄr kärlek en känsla, eller är kärlek handlingar? Kan jag handla kärleksfullt mot någon jag inte känner kärlek till? kan jag känna kärlek till någon som jag handlar okärleksfullt mot? Alla pratar om kärlek, men hur kan vi veta vad det är? Är det inte i själva verket en blandning av en massa känslor och handlingar och begränsar det oss inte att bara se kärlek på ett sätt. Den äkta kärleken, är det en viss form av känslor och handlingar i kombination, eller finns det många äkta kärlekar bredvid varandra.\n\nKärlek som praktik. Jag har läst delar i en bok som heter Allt om kärlek den handlar om kärlek som praktik och inte om kärlek som känsla. Det är i alla fall så jag har förstått det. Att praktisera kärlek till en människa blir att behandla den kärleksfullt. Jag känner inte att jag har fått grepp om denna tankebana, men jag har en känsla av att det finns någonting vettigt i den. Kanske handlar det främst om att det inte är kärlek att behandla någon illa för att man älskar den, säg tillexempel av svartsjuka.\n\nJag tror att svartsjuka grundar sig i en vilja att äga en annan människa, eller att ha kontroll över att det finns kärlek till mig hela tiden och därmed även en rädsla, rädsla att stå ensam utan kärlek. Kanske är grunden egentligen en vilja till trygghet, men vad blir det för trygghet om någon lovar att alltid älska mig och ingen annan? Jag tror att låst kärlek är begränsande. Jag tror inte att alla behöver följa samma mall, men jag kan jag se många nackdelar med just tvåsamheten, så mycket tvång och falska känslor att det blir svårt för mig att se fördelen med tvåsamhet.\n\nTvåsamhet i sig själv behöver dock inte innehålla alla idéer om vad tvåsamhet ska innebära, en tvåsam relation kan vara jätte bra. Frågan är varför det hotar om denna form av relation skulle gå att delas med flera?\n\nEn tanke jag haft tillsammans med en vän är att det eventuellt skulle gå att utvidga vänskapsbegreppet istället för att ha kärleksrelationer och vänskapsrelationer skulle det då vara möjligt att ha vänskapsrelationer som ser olika ut. Som är så som de som ingår i relationen vill att de ska se ut. De skulle inte konkurrera med varandra utan finnas parallellt. Om alla människor har flera djupa vänskapsrelationer så skulle det innebära så mycket mera trygghet än den tvåsamhet som är rådande norm idag.\n\nJust detta med normer är någonting som bör ifrågasättas. Normer eller hegemoniska strukturer. Det är kanske inte förrän en ifrågasätter de rådande normerna som en ser att det är just normer. Att det straffar sig att ifrågasätta. Sen jag började ifrågasätta tvåsamheten har jag flera gånger motarbetats. Människor i min närhet säger att jag kommer se att det inte fungerar, att jag kommer bli svartsjuk. Det är som att de tänker att det finns en essentiell sanning om att tvåsamheten är den enda möjliga formen av kärlek. Samtidigt säger många att de tycker att det är en fin tanke, men att de själva inte skulle kunna klara av den. På grund av Svartsjuka.\n\nTillbaka till svartsjuka igen. Till att börja med var svartsjukan just det som fick mig att tveka på om jag skulle klara av att leva på ett annat sätt en traditionell tvåsamhet. Jag kan bli väldigt svartsjuk, om den jag älskar, verkar väldigt intresserad av någon annan så tänker jag att det innebär att jag minskar i värde för henom. Det är vågskålstänkandet som kommer in. Att det inte skulle vara möjligt att tycka lika mycket om två personer utan att en person alltid väger över den andra. Denna bild har jag matats med sen jag var liten så det är inte konstigt att den poppar upp. Jag kan fortfarande känna så, men jag tänker att den känslan behöver inte styra mitt liv, målet blir istället att komma över det sättet att känna genom att tänka på ett nytt sätt.\n\nDet nya sättet att tänka på är att alla människor omkring en betyder någonting, det behöver inte handla om hierarkier mellan de olika människorna utan snarare om olika unika relationer som betyder för mig. Alla dessa människor har även olika unika relationer som betyder för dem. När jag är med en person och vi har ett djupt fint samtal, eller håller varandras händer på ett sätt som visar att vi verkligen tycker om varandra, eller någonting annat som gör att situationen känns unik och vacker så är den personen viktigast just då. Det handlar om nunärvaro och gör inte den personen viktigast alltid. Ingen person är viktigast alltid i mitt nya sätt att tänka. Om jag låter en person vara viktigast alltid så leder det till att jag lever mitt liv delvis på en plats där jag inte är, för jag är inte alltid med en person.\n\nEn annan baksida av tvåsamheten som jag inte vet om alla känner av, men som jag känner av, det är att gå in i rollen som flickvän/pojkvän. Som flickvän blir jag mer "flickigare", osäkrare och gör mig underlägsen. Plötsligt kan jag inte klara lika mycket själv, saker jag normalt skulle göra själv går plötsligt inte att göra längre. Detta är någonting jag märker när jag tänker efter och det är riktigt skrämmande. Jag blir onödigt beroende på ett konstigt sätt.\n\nNumera är min utgångspunkt vänskap. Jag säger att personer i min närhet är mina vänner, jag väljer att inte utskilja någon på något speciellt sätt och jag upplever det som väldigt skönt. Det ger mig möjlighet att vara mer ärlig i mina relationer.

det finns en tanke ju. om att kärlek inte ska vara så himla svårt.\nom vi börjar titta på det såhär. kärlek är något fint. kärlek är bra. vi mår bra av det. om vi tänker oss att det bara finns en sorts kärlek. en kärlek som inte är beroende av vilka känslor vi har utan snarare är handlingar. den kärlek jag då känner till min kära bror eller min vän, en främling på gatan eller bibliotekarien är samma sorts kärlek.\n\nvarför ska vi då dela upp kärleken? varför ska vi rangordna och höja upp viss kärlek? att den ska ses som högre än något annat? genom att sätta en kärlek högre än en annan, sätter vi även någonting längre ner. det gör av vi nedvärderar någonting som någonting sämre än vad det är.\n\nmänniskor behöver kärlek. men lycka kan inte mätas i hur många pojkvänner du har haft. inte heller i hur många flickvänner. vi måste se bortom normen, se bortom de regler och mallar någon annan har ställt upp åt oss. vi måste börja skapa våra egna mönster, våra egna broar och världar. vi måste krossa de avstånd, galler och stängsel andra har satt upp åt oss. vi kan inte bara stå och titta på i hopp om att de en dag ska ta bort de igen. det kommer inte att ske. däremot kan vi snirkla oss ut genom gallren och förvandla väggarna till dörrar. vi kan skapa och tillsammans i oss finna en värld vi vill ha. göra den värld vi vill leva i möjlig. förverkliga drömmar. möjlighet till verklighet.\n\ndet jag vill är att få folk att tänka bortom det de ser. bortom de frågor vi sedan vi är små lär oss att ställa, för svaret ger oss det svaret vi tror att vi vill ha. vi kommer ingen vart med att fråga om vi är tillsammans med någon. inte när vi inser att svaret faktiskt inte ger det vi vill ha. svaret är ingen garanti på kärlek, lycka. vi måste se bortom de sträva strukturer och kostymer vi har tvingats in i och börja mötas och försöka förstå den andres värld. utifrån den. inte utifrån dej själv.\n\ndet jag vill är att det som är, är nu. det som finns, finns mellan oss. och det som inte är nu, är inte nu. det som inte är mellan oss, är inte mellan oss. och därigenom ingenting värt att ägna tid och tanke åt. utan att se det som är nu och här och mellan oss och bygga utifrån det. enkelt betyder det att vad andra människor gör rör inte mej. det har mellan de två eller tre att göra och begränsningar är en jäkligt dålig ide. jag tror inte på begränsningar. jag tror inte på att låsa in nån och stänga dörren till den fria värld när jag just själv lyckas komma ut från fängelset och de smala rummen. världen är redan så full av små fack med lås och bom, mallar du ska passa in i och dörrar som ständigt stängs framför näsan på dej. vi behöver inte fler sådana.\n\nså sluta bygga på de sten väggar som finns. stanna upp och tänk efter vad du håller på med och kanske inser du, liksom jag, att vi alla mår bättre av att plocka ner sten för sten eller helt enkelt sparka sönder muren iställer för att bygga vidare i blind tro att vi ju faktikst gör något bra för samhället, någonting som är bra för oss. tänk efter om en betongvägg verkligen är vad du behöver och vill ha.

det finns en tanke ju. om att kärlek inte ska vara så himla svårt.\nom vi börjar titta på det såhär. kärlek är något fint. kärlek är bra. vi mår bra av det. om vi tänker oss att det bara finns en sorts kärlek. en kärlek som inte är beroende av vilka känslor vi har utan snarare är handlingar. den kärlek jag då känner till min kära bror eller min vän, en främling på gatan eller bibliotekarien är samma sorts kärlek.\n\nvarför ska vi då dela upp kärleken? varför ska vi rangordna och höja upp viss kärlek? att den ska ses som högre än något annat? genom att sätta en kärlek högre än en annan, sätter vi även någonting längre ner. det gör av vi nedvärderar någonting som någonting sämre än vad det är.\n\nmänniskor behöver kärlek. men lycka kan inte mätas i hur många pojkvänner du har haft. inte heller i hur många flickvänner. vi måste se bortom normen, se bortom de regler och mallar någon annan har ställt upp åt oss. vi måste börja skapa våra egna mönster, våra egna broar och världar. vi måste krossa de avstånd, galler och stängsel andra har satt upp åt oss. vi kan inte bara stå och titta på i hopp om att de en dag ska ta bort de igen. det kommer inte att ske. däremot kan vi snirkla oss ut genom gallren och förvandla väggarna till dörrar. vi kan skapa och tillsammans i oss finna en värld vi vill ha. göra den värld vi vill leva i möjlig. förverkliga drömmar. möjlighet till verklighet.\n\ndet jag vill är att få folk att tänka bortom det de ser. bortom de frågor vi sedan vi är små lär oss att ställa, för svaret ger oss det svaret vi tror att vi vill ha. vi kommer ingen vart med att fråga om vi är tillsammans med någon. inte när vi inser att svaret faktiskt inte ger det vi vill ha. svaret är ingen garanti på kärlek, lycka. vi måste se bortom de sträva strukturer och kostymer vi har tvingats in i och börja mötas och försöka förstå den andres värld. utifrån den. inte utifrån dej själv.\n\ndet jag vill är att det som är, är nu. det som finns, finns mellan oss. och det som inte är nu, är inte nu. det som inte är mellan oss, är inte mellan oss. och därigenom ingenting värt att ägna tid och tanke åt. utan att se det som är nu och här och mellan oss och bygga utifrån det. enkelt betyder det att vad andra människor gör rör inte mej. det har mellan de två eller tre att göra och begränsningar är en jäkligt dålig ide. jag tror inte på begränsningar. jag tror inte på att låsa in nån och stänga dörren till den fria värld när jag just själv lyckas komma ut från fängelset och de smala rummen. världen är redan så full av små fack med lås och bom, mallar du ska passa in i och dörrar som ständigt stängs framför näsan på dej. vi behöver inte fler sådana.\n\nså sluta bygga på de sten väggar som finns. stanna upp och tänk efter vad du håller på med och kanske inser du, liksom jag, att vi alla mår bättre av att plocka ner sten för sten eller helt enkelt sparka sönder muren iställer för att bygga vidare i blind tro att vi ju faktikst gör något bra för samhället, någonting som är bra för oss. tänk efter om en betongvägg verkligen är vad du behöver och vill ha.\n\n\n

* Hannah\n[[19 November 2005, Hannah]]\n[[20 November 2005, Hannah]]\n[[21 November 2005, Hannah]]\n[[Sagan om mitt liv]]\n[[1 December 2005, 6 Januari 2006, Hannah]]\n[[7 December 2005, Hannah]]\n[[17 December 2005, Hannah]]\n[[16 februari 2006, Hannah]]\n[[17 februari 2006, Hannah]]\n\n* Elin\n[[tisdag 22 november 2005, Elin]]\n

Ibland blir jag rädd. Jag blir rädd och känner obehag och svartsjuka när andra blir tillsammans eller om de liksom tycker om varandra på något särskilt sätt och jag känner mej utanför.\n\nJag är inte svartsjuk på om. t.ex. jag är tillsammans med någon och om den pratar med andra personer, men bara för att hela tillsammansgrejen är så konstig blir jag så rädd för att bli bortvald, att bli liksom hamna längre ner, när andra blir tillsammans. Usch.\n

Type the text for '[[Nu'

Det är en sån konstig sak. Det innebär så mycket. Först och främst innebär det förändring. Det innebär också krav eller önskan på motkänslor i de flesta fallen.\n\nDet innebär att om jag är kär i dej så vill jag att du ska vara kär i mej också. Det innebär också att en bra vänskapsrelation helt plötsligt ska förändras. Inte nödvändigtvis till det sämre, men den ska förändras.\n\nDet här kravet på motkänslor är en konstig grej. \n\nDe gånger jag har varit inblandad med att folk som sagt att de varit kära i mej har det inneburit problem. För det första för att jag själv inte vill kategorisera in mej och definiera och skilja ut mina känslor i antingen ”kär” eller ”inte kär”. Och eftersom kravet på motkänslor (d.v.s. att den andra ska känna samma sak) fanns så kunde personen ifråga inte riktigt vara lugn med att jag inte ville vara kär i de.\n\nSedan så blev också relationerna mycket känsligare. Att vara kär är tydligen en mycket skör o nyfiken o fin känsla. Men måste den bli så speciell? så skör?\n\nMåste man vara kär i varandra för att kyssas? Kan vi inte bara börja göra saker för att vi vill det och inte för att en känsla ska leda till en handling? Det vill säga att vi kramas eller kysser varandra för att vi vill och inte för att vi är kära eller för att visa att jag känner vissa känslor. Sen huruvida vi är kära eller inte är oviktig, liksom en annan sak, vid sidan om.\n\nVarför är det en speciell känsla? Om jag har tio olika relationer och ingen ser likadan ut så känner jag olika saker för alla människorna. Tio olika känslor. Hur kan man då dela upp de så att en känsla är ”kär” och nio ”inte kär”? Var går gränsen? Och varför innebär känslan massor mer än vad känslan just bara är?\n\nOm vi ser på det här med motkänslor på ett annat sätt. Om jag och en vän t.ex. har en redovisning i skolan och jag går in med en väldigt lugn och nyfiken känsla, jag vill se folks reaktioner medan hen är jättenervös. Efteråt, när vi är klara, är jag väldigt fascinerad av publiken medan hen är väldigt lättad över att det är över. Vore det inte väldigt idiotiskt att kräva att hen skulle få ut samma sak bara för att vi gjorde samma grej? att jag skulle kräva att hen skulle känna samma känsla som jag?\n\nLikadant om jag är på väg till en lektion och är jättearg på mina föräldrar och en kamrat säger hej till mej och jag liksom smälter inuti medan hen kände sej helt varm och glad inuti av vårat möte. Hur skulle jag överhuvudtaget kunna få för mej att jag skulle kräva att hen skulle få ut samma sak eller känna samma känslor?\n\nAlltså, att samma handling under samma ögonblick är vi fullt kapabla till att känna olika känslor och beröras på olika sätt.\n\nVarför kan man då inte tycka om varandra med olika känslor eller ingå i relationer där vad som är emellan oss, inte står och balanserar på en liten tråd som är beroende av att vi ska känna samma sak. Utan att vi möts, i välvilja.\n\nMed det här menar jag också att likadant som vi kan stå på händer med olika intentioner så måste vi kunna kyssa varandra med olika intentioner (med olika känslor och få ut olika saker, så länge alla mår bra) och likadant även bli kära på ett ansvarsfullt sätt. Det vill säga, inte på ett sätt som kräver motkänslor eller som är beroende av den andra för att finnas. Det är fint att människor tycker om varandra. Kärlek är fint. Kräv inte bara.\n\noch om vi ser vidare, att personen säger att den är kär i dej också, hur vet du ändå att det är samma känsla? ni har era olika definitioner på det, liksom jag och du har olika definitioner på glad. att vi känner olika saker för varandra är inget dåligt. det är inget hot. det är bara så verkligheten är. att två människor skulle känna exakt samma sak för varandra även om båda sa att de var kära, är ytterst osannolikt. däremot kan en liknande vilja eller utveckling eller fortsättning av relationen finnas. men möts där då och prata om det och se er inte blinda på att man ska känna samma känsla och därigenom så kommer allt det andra självklart med. det gör det inte. \n\n([[Det där med att vara kär, kommentarer]])

om man börjar kunna diskutera huruvida man ska ställa krav på varandra eller inte, så har man redan gjort uppdelningen med att det är en annan relation än vanliga vänner. \n\nmöjligheten att diskutera om man kan ställa krav på varandra eller begränsa varandra finns bara i relationer som är något annat än vänskapsrealtioner. jag skulle aldrig drömma om att säga till min vän att "du får bara krama mej för annars blir jag svartsjuk", det finns inte ens den tanken att jag skulle kunna ställa sådana krav på henom. men finns den tanken, har man kommit så långt att man diskuterar huruvida vi ska begränsa varandra fysiskt eller på något annat sätt så har man redan gjort uppdelningen och skillnaden.\n\ndet är det jag vill bort ifrån. därför är det oväsentligt när folk säger till mej o undrar hur jag kan stå ut med att människor har fysisk närhet eller känner samm känslor för fler personer än bara mej. jag ser ingen möjlighet att jag skulle kunna kräva någonting annat. jag ser inte att jag har någon rätt överhuvudtaget att lägga mej i andra personers realtioner. det som berör mej är vad som finns mellan mej och den personen. därför handlar det inte om att jag har "härdat mej själv" eller "övervunnit" eller klara av någonting andra inte klarar av. det handlar om att andra tar förgivet att man har rätt delvis över någons annans liv o dens känslor. \n\ndet är inte så att jag lider av att se en person jag tycker väldigt mycket om vara nära någon annan. jag har aldrig från början tänkt tanken att jag skulle kunna vara svartsjuk eller se det som ett hot eller ens se möjligheten att prata om det.\n\n

''Det är inte det'' att jag inte känner svartsjuka. Det är bara det att jag inte ser det som en möjlighet att begränsa andra i deras relationer eller liv för att bota min svartsjuka. Jag ser att det är en känsla i mej och som jag kan jobba på. och som jag kan välja hur den ska ta sej ut i handlingar.

Type the text for 'Senaste artikeln: Svartsjuka'

Jag har många vänner som är monogama och som i detta lägger en värdering där kärlek till en vän skiljer ut sig från kärlek till en partner. Jag är inte säker på exakt var denna skillnad enligt dem ligger, men dem är helt benhårda på att denna skillnad finns. Ibland tycker jag att det är svårt att förhålla mig till detta eftersom jag vill se alla relationer som unika och inte insorterade i ett visst fack. Jag vill att varje relation ska kunna utvecklas så som den utvecklas och inte begränsas av fasta normer, men jag måste förhålla mig till mina vänners fasta normer.\n\nHur ska jag då förhålla mig till detta? Det är svårt, jag vill få lov att visa och säga när jag tycker om någon utan att denna blir rädd och tror att jag vill inkräkta på den tvåsamheten som den har, eller att jag vill inleda en tvåsamhet med den som den inte känner att den vill ha med mig. För mycket fysisk kontakt, gränsen verkar vara flytande, kan leda till onödiga krångligheter i form av kapade kontakter och konstigt beteende. Tyvärr är det få som väljer att verkligen prata om det. De bara förändrar sitt beteende på ett avvisande sätt. \n\nHur ska jag bemöta denna avvisning? Ibland brukar jag välja att prata om det, att försöka få fram en dialog om hur vi ser på det. Andra gånger accepterar jag att den andra inte längre känner för att stå mig nära och låter den gå iväg. Vilket förhållningssätt är “rätt”? Finns det några “rätt“. \n\nDet andra är när jag känner att jag inte kan beskriva för en person hur jag känner för den för att jag tror att den skulle fly då, eftersom hen skulle tolka min kärleksförklaring som en önskan om besvarad kärlek. På “det” sättet. Vad är “det” sättet? En person kan förklara för mig att den känner en oerhörd närhet till mig och även attraheras av mig, men att den inte är kär. Vad är att vara kär? Kan det vara så att det jag beskriver när jag säger att jag är kär är snarlikt det någon annan känner när den säger att den inte är kär? \n\nEfter att ha läst en annan text här så har jag börjat fundera mer på om det är relevant om vi känner samma sak för varandra eller inte. Och vare sig det är relevant eller inte, hur ska vi veta det? Hur ska vi med hjälp av språket kunna ta reda på om vi känner samma sak för en annan person eller inte? Vidare kan vi fundera på hur stor makt vi har över våra känslor. Går det att tillåta sig att känna en känsla som det också går att låta bli att känna? Vad är känslor överhuvudtaget? \n\nSen har vi diskussionen om känslor och handlingar ska kopplas ihop och jag blir ganska förvirrad av resonemanget. Vad kommer först känsla eller handling? Om jag handlar kärleksfullt mot en människa kan jag då börja känna kärlek för den? Om jag känner kärlek för någon handlar jag då automatiskt kärleksfullt? \n\nAtt utgå ifrån det jag kallar kärlekskänsla och agera efter det kan jag inte se som negativt. I den känslan ingår att vara lyhörd för den andras vilja. Om jag känner kärlek för någon och vill uttrycka det så vill jag inte följa en fast mall utan istället vad som känns rätt i stunden. Försöker följa nukänslan. Kan det bli fel? Vad är fel? Jag vet inte. Har inte följt detta förhållningssätt tillräckligt länge för att veta alla konsekvenser det kan få. \n\nTillbaka till problemet med rädslan för kärlek. Jag tror att när en människa blir rädd när jag talar om att jag är kär i den så beror det på att den då får en bild av vad det innebär. Denna bild innehåller kanske att den tror att jag vill ha en fast relation, en relation som innebär vissa rättigheter och vissa skyldigheter. Om personen inte vill ha denna form av relation med mig så kan det hända att den backar bort från mig för att detta krav är för jobbigt. Men det är inte alls detta jag menar om jag säger att jag är kär. Jag menar nog bara att jag är känner en stark attraktion, psykisk och eller fysisk, just i det ögonblicket. Jag kallar det även förälskelse. Eller kort och gott attraktion. \n\nGör jag då fel som vill tala om för folk att jag är förälskad i dem? Bäddar för missförstånd? Det var ett tag sedan jag sa till någon ny person att jag är förälskad i henom, det beror till stor del just på grund av alla missförstånd som kommer med detta. Det blir nästan alltid krångligt och den vackra känslan jag ville förmedla försvinner i ett trassligt begreppsförklarande. Ibland kan inte personen förstå och relationen är för evigt tilltrasslad. Varför ska det behöva vara så? Detta gäller båda kärleksförklaringar i ord och i handling. \n\nVarför är människor så rädda för att bli älskade. Njut av det istället, det är vackert att vara älskad. \n

! eller att Mie lackar ur.\n\nHej. Det finns olika världar. Jag har varit i den ena ett tag nu. Den är trist. \n\nI den världen tror man att kärlek är en känsla. Detta kanske inte ter sig så konstigt för dig men kära hjärtanes kamrat jag lovar dig att det har sina konsekvenser - följ med på resan så får du också se. \n\nVi börjar här. Här är en relation. Vi kan säga att vi är ihop. Du och jag liksom, det finns något klister mellan oss å vi tycker om varandra så liksom. Klart vi är ihop, något måste vi ju kalla det, & så hånglar vi. Jag tror det är en en liksom. en. e. en kärleksrelation. \n\nI den här världen är kärlek en känsla. Jag är i en känslorelation. Japp. Det låter faktiskt inte helt fel, att stå i känslomässig relation till någon, liksom hur kan man undvika att göra det? Det går väl inte?\n\nKruxet på något sätt. Och kruxet, är inte det världens häftigaste ord? I vilket fall, kruxet är att vi har bestämt oss för vad vi ska känna för varandra. Det står på våra läppar. tjugofyratimmaromdygnet finns det kontraktsbundna förväntningar på vad vi ska känna. en sak men inte en annan. Göra en sak men inte en tredje fyrtiofemte eller vad som helst baby märker du grejen nu.\n\nA och B ger att C och D kan byta plats. Vi kan känna fel sak vid fel tid och göra fel sak. Du har en plikt nu kamrat så gör din plikt nu kamrat. Tough shit men nu är du jourhavande älskare med pliktverkets bajonett i ryggen. Glöm att ha ont i magen och bara vilja sova du har ett jobb att göra och det jobbet heter känsla. Upp ur sängen gode kamrat tio armhävningar spring ett varv runt månbasen och glöm inte att älska det finns ingen sjukskrivning det finns inte tjänstledighet det här är livet välkommen kamrat. \n\nSom om våra känslor gick att bestämma över. Som om. våra känslor. Var något vi kunde lova bort till någon. Sign the dotted line det fungerar inte så. Jag hängde med min gode vän Marx en dag och han sa vafan kamrat har du inte hört det senaste - det finns något som heter alienation och liksom bruden du gör det mot dig själv du. Du är en främlig för dina känslor som bor i en annan värld på ett papper i finstilt texten baby texten.\n\nDu är fan fett keff Mie, det sa han till mig. Och där vid bordet med mitt glas nyponsoppa fattade jag vad han försökte säga mig. Jag hade fått för mig att någon annan ägde mina känslor. För att få ha några själv var jag tvungen att jobba röven av mig medan mitt överjag håvade in känslokosingen. Fattaru vad övermie skrattade åt mig. Fattaru vad jag gjorde med mig själv? Vad JAG gjorde med mig själv.\n\nJag öste genast ned sängen i min kappsäck och tog tåget till verkligheten. \n\nHej. \n\nNu är du i verkligheten. Där kan vi inte ge bort våra känslor. \n\nVi kan älska vi kan verkligen brinnande älska vännen, men skriver du på kontraktet har det sina konsekvenser. Välj syster välj uppfuckning eller kanske du vet, choose something different, choose life. Tåget finns där, vet inte riktigt vart det går men fan vad det går.

jag hade en gång några vänner. o så hade jag några vänner till.

!mie\njag blir glad kamrat. du beskriver på ett väldigt bra sätt hur otroligt konstigt det är att vi förväntas dela upp våra relationer i två olika kategorier (eller tre? om vi ser till familjer?). det handlar ju faktiskt om olika människor och olika upplevelser och äventyr och känslor och frustrationer. \n\nen poststrukturalistisk feministisk analys borde egentligen flippa över idén att pådyvla människor så snäva roller. fast. den kritiken har jag aldrig läst. som mest brukar det sträcka sig till att kritisera olika kvinnligheter (som den goda kvinnan eller den goda modern) men inte föra det vidare i ett sammanhang av denna typ. \n\nfaktiskt känns det som att den typen av kritik oftare finns i radikalfeministiska sammanhang, tex en kritik av hustrurollen och kvinnan i förhållande till mannen. men jag kan givetvis ha fel, \n\nvi får följa upp den poststrukturalistiska tråden lite och se vad det finns för kritiker dolda där.

Jag ser att jag skiljer på två olika relationer, de två relationerna som jag så förtvivlat försöker sudda ut gränserna mellan. Men för att förstå problematiken och skillnader, varför det blir så annorlunda och konstigt när man blir tillsammans med folk, måste vi dela upp de. Jag kallar den ena en vänskapsrelation där man är vänner eller kompisar. Det är som vilken vänskapsrelation som helst. Den andra kallar jag en kärleksrelation (jag menar nu inte med det här att en vänskapsrelation inte kan vara kärleksfull eller innebära kärlek, det är bara ett sätt för mej att skilja de två åt, för när jag suttit o skrivit ett tag blev jag så trött på mej och mina himla definitioner o skillnader o allt för att förtvivlat försöka förstå o komma nånvart, så jag kände att jag var tvungen att klargöra någonting.). Det är oftast så att kärleksrelationer brukar leda till att man blir tillsammans men tillsammansskap är så mycket mer, så just nu håller jag mej bara till att man är i en kärleksrelation.\n\n''Okej'', här är vi nu. Om vi ser på det såhär. I en vanlig vänskapsrelation så kan ni inte riktigt ställa krav på varandra. En kan inte göra det med tanken ”hen tycker ju om mej, så därför kan hen väl hämta min bok också”, att man ska öppna dörrar för varandra eller alltid välja den andra i första hand.\n\nOm vi ponerar att ni är två goda vänner och en dag händer en förändring. Ni erkänner för varandra att ni är kära i varandra och kysser varandra. Där, exakt då, i det ögonblicket kommer kraven. De hoppar på er som små löss från ingenstans och sitter sedan där och äter och äter på er. (Det finns försök till att uppfinna lössborttagningsmedel, men de är väldigt enbitna och inga recept jag hört om hittills är hundraprocentiga).\n\nHelt plötsligt har ni rätt att säga ”jag vill inte att du gör sådär för då blir jag svartsjuk”. ”Jag vill ha mjölk. Kan du hämta mjölk åt mej?” och kräva att den andra ska säga ja, med tanken att det är okej att ställa krav. Helt plötsligt. Och allt förändrades med en kyss.\n\nSjälvklart är det inte kyssen i sej som är faran eller problemet, men att det så ofta leder till just någonting annat är ganska intressant.\n\nVarför och varifrån kommer då de här kraven på några sekunder? Och vad innebär de? Hur ska vi komma bort från de, eller undvika de?\n\nFörst kan vi ta var de kommer ifrån. Redan när vi är små blir vi matade med bilder och texter och människor som talar om för oss hur äkta kärlek ser ut och hur en går till. Vi läser i tidningar, ser på tv och våra kompisar pratar om det. Att en dag kommer vi också bli tillsammans med någon. Och då ska man kyssa varandra för det är så man gör. Redan när jag gick på mellanstadiet körde vi Ryska Posten och pussade på varandra. Barn på dagis blir ihop med varandra och gör sedan slut och blir ihop med flera och en ny nästa dag, allt för att testa på vad det är att vara ihop.\n\nVarför finns då inte kraven i vanliga vänskapsrelationer? Och varför kommer de så lätt bara för att man gör en viss sak eller känner en viss sak för varandra?\n\nJag har tänkt vidare på det här om krav. Om var möjligheten att kunna ställa krav kommer ifrån.\n\nOm min kompis skulle säga till mej att jag inte fick kyssa eller krama någon annan skulle jag tycka att hen inte har någonting med det att göra.\n\nMen om vi tänker likadant, att vår grundinställning är att det är ju helt absurpt, även när det gäller kärleksrelationer. Jag skulle aldrig tänka tanken att någon annan ska bestämma hur ofta jag går utanför mitt hus, vilka kläder jag har på mej eller hur många jag hälsar på, på vägen hem. Varför ska då någon annan kunna bestämma vilka känslor jag får ha för andra personer eller hur mycket fysisk kontakt vi får ha?\nOm vi tänker att det är jättekonstigt att människan ens tänker tanken att kunna ställa krav, då borde det utstråla från oss (likadant som våra vänner troligtvis skulle ha den inställningen) och kanske kommer den andra personen inte att tänka tanken eller att det för givet. För mycket sker i samspel. A ställer krav eftersom att B tror att A tror att B tror att A får ställa krav. Likaså som någon måste börja, måste nu någon sluta.\n\nJag kan inte lova att det fungerar. Eller att det är enkelt. I mej kommer direkt tanken om att det här går att förhandla om jag tror att den andra tror att jag tror.. o.s.v. \n\nOm vi tänker vidare, varför är vi beredda att gå med på sådana härna krav eller förhandla om de? Mitt första svartanke skulle vara att jag är rädd att människan ska försvinna, "lämna" mej och inte vilja va med mej längre.\nSen tänkte jag lite längre och bara en svag iaktagning :det har aldrig hänt. \n\nDet har aldrig hänt att en människa direkt inte ville va med mej längre eller slutade tycka om mej tvärt. det har hänt när vi varit tillsammans o sedan gjort slut (eller försökt få relationen att gå över i en vettig vänskapsrelation) men det har aldrig hänt för att jag direkt bara sett oss som vänner och inte velat ha något "mer". (jag tycker inte om termerna jag använder. för det är absolut inte så att en "kärleksrelation" är "mer", jag vill inte ens ha några himla "kärleksrelationer", men folk gör skillnad, eller jag vill väl bara ha kärleksrelationer eller inte, beroende på hur man nu ser det. jag vill inte ha den här jäkla skillnaden)\n\nOkej, varför? Varför har det hänt att en människa bara tar avstånd, för att jag inte vill vara tillsammans eller inte vill att vi ska ställa krav på varandra?\n* för att jag gått med på de krav människorna har ställt? (o därigenom har de int eförsvunnit)\n* andra har inte ställt sådana krav\n\nÄr det bara i mitt huvud rädslan sitter? Jag vet inte. Jag vet att de här två alternativen är de jag kan komma på. Men är det så farligt om vi testar? Kan vi inte sluta va rädda? Jag vet, att om viljan till kommunikation och att förstå varandra. Om viljan att lyssna och tanken om att missförstånd inte är farliga, finns, är ingenting farligt. Dock vet jag också att den så ofta ofta inte finns. Det är det som gör mej rädd.\n\nJag är rädd att förlora de jag tycker om. Och för det är jag beredd att anpassa mej för att passa in i din mall för att få va med dej. Men jag klarar inte av det. Hur mycket jag än tycker om dej, skadar det mej. Jag mår inte bra i det. Det fungerar inte längre.\n\npussar. o månsken.\n\n\n\n

"Dock, om det bara finns respekt och en god vilja till förståelse skulle vi kunna prata med varandra"\n\ncitat från mej själv från slutet på en svensakuppsats som handlade om vikingar. insåg att det är fint och bra, att det ju faktiskt är det som behövs även här och nu och vi och du.\n\n''Egentligen'' är det ju inte vi som är de konstiga. som krånglar till saker o ting. som gör saker konstiga. det är ju alla andra. som har skapat något annat.\n\nallt jag vill är ju att vi ska va vänner o mötas utifrån att vi vill varandra väl. det är bara det att tillsammansskap har blivit en jäkla norm och därför ses jag som annorlunda o mina tankar speciella o konstiga. allt som inte är normen är något annat, nånting farligt, nånting konstigt. fast det ju egentligen är precis tvärtom. det är ju de som skapat nåt annat. eller som iallafall reproducerar det.\n\nleve queer! liksom pussbäst.

hey,\njag tror att det lätt blir allt för mycket prat om andra när man ska diskutera fria kärleksbegrepp. det beror nog på att det är ett så otroligt stort tabu och att man därför måste lägga extra kraft på att överbrygga den frågan. men verkligen. egentligen är den inte särskilt viktig.\n\ndet jag vill egentligen, om vi tar ett annat perspektiv, är att ingå i vänskaper med människor. jag har en tendens att älska mina vänner. bli förälskad i mina vänner. ibland innebär det attraktion, ibland innebär det totalt fysiskt ointresse, ibland innebär det att jag vill krypa ihop nära och kramas.\n\ndet finns någonting riktigt riktigt häftigt när människor helt erkänner varandra. när de inte är rädda för at röra varandra. för då försvinner den där uppdelningen. det slutar vara en grej utan är istället en naturlig del av samspelet. jag är så med två kamrater. det är verkligen det häftigaste någonstin. det är en sådan otrolig trygghet.\n\ndet sammanfaller också i båda fallen med en definitionsfrihet. istället är saker på något sätt vad de är. kaske för att det inte har satts upp några speciella spärrar. jag vet inte. det blir oviktigt på något sätt. jag ramlade på två andra sådana relationer i januari i år. med den ena var det helt naturligt att klänga omkring och leka nykläckta dinosaurier och morra och fnysa och gny och pipa. det kom av sig självt liksom att snurra ihop nära nära på natten och sova. var vi attraherade av varandra? jo. sexuellt? lite. nyfikna på varanra? mycket.\n\nmen det fanns någon slags otroligt vacker nunärvaro i det. något som lät vårt samspel handla om det som skedde då och vad det betydde då. inte vad det betydde i ett större perspektiv. som att vi var på samma plan fast vi inte visste alls vad detta plan var.\n\nmycket av det handlade nog om att vi inte ställde några krav. tyst. ställde vi inga krav. och det märktes. och det var en sådan otrolig skillnad.\n\ndet jag vill är att glömma bort den konstlade barriären mellan tillsammansskap och vänskap. för i allt står man ändå tillsammans om det är en nära vän. att låta relationerna utvecklas som de vill. för det är så ofta så mycket tryggare och mindre komplicerat med vänner, och det är så otroligt korkat. jag vill inte, som vissa av de som förespråkar polyamori, vinna rätten att vara tillsammans med flera på en gång. jag menar inte heller att avskaffa den mystiken som finns ingjuten i tillsammansskapet. och inte heller söker jag en fri hippiekärlek.\n\njag söker om något att förändra kärleksdiskursen och den verklighet som följer med. att vi uppfattar kärlek och älskande på ett annat sätt. att vi slutar kräva av varandra och istället öppnar upp oss för att samspela och ge. att vi slutar ordna våra relationer i hierarkier. att vi slutar göra så otrolig skillnad på saker och ting.\n\noch det vill jag göra genom att göra otrolig skillnad på fem miljoner sätt. jag vill rasera de nomenklaturer som härskar över våra relationer.\n\nsedan kanske en relation eller två eller tre antar olika aspekter av vad som tidigare var knutet till tillsammansskapet. kanske förälskelser, de kommer titt som tätt, kanske attraktion, kanske sexualitet. men i de flesta relationer kommer vi att återse ett älskande. ett älskande som inte fråntas sitt egenvärde genom att klassificeras som endast vänskapsälskande, eller sin egenart genom att ses som en typ och låta typifieringen komma i förgrunden (som de människor för vilka det verkar otroligt viktigt att ha sex för att ha sex eller att vara tillsammans med någon för att vara tillsammans med någon.)\n\nmånga tankar växte i mig i min vänskap med bästa syster. den vänskapen var som ett tillsammansskap. vi stod tillsammans i världen och min värld stod med hennes. livlina. otroligtviktig. med närhet, men inte sexualitet, med handflatepussar, men inte munkyssar. det var en relation utanför de vanliga facken, och den var otroligt stor och viktig och vacker.\n\nibland kan jag nästan tänka att entvåfleragränsen är något vi måste överbrygga huvudsakligen för att förpassa nomenklaturen och kraven.\n\ndet enklaste sättet att få styr på mitt perspektiv, utan att bemöda sig med diskurser och subjektspositioner, är nog att tänka bort tillsammansskapet och frigöra de praktiker som finns i det för att applicerar i ett mycket bredare vänskapsbegrepp.\n\nsedan är det givetvis mer komplicerat. men den bilden kommer väldigt nära.\n\ntänk på vänskapen igen. visst finns det konkurrans mellan vänner ibland. svartsjuka mellan vänner. utanförskapskänsla. det är ett belysande perspektiv att ta. jag känner mig utanför titt som tätt. men det handlar om min osäkerhet, inte om att jag behandlas fel av mina vänner.\n\nmed vänner tror jag inte tryggheten kommer i att väljas igen och igen och igen. det är ett perspektiv som kommer av ett tävlingstänkande. ett tänkande där vi mäter oss mot varandra. det är en av de saker jag vill komma bort från.\n\ndär vill jag istället se den unika karaktären i de olika relationerna. så visst kan vi känna oss bortvalda, men det är inte otroligt vanligt.\n\nom vi dessutom ponerar att vi har en bredare vänskapskrets så finns det mindre möjlighet att vi ska känna så. för vi har faktiskt också andra att umgås med. och jag tror inte det kommer att handla om ett väljande och tävlande, utan om ett naturligt samspel mellan vänner. och då menar jag inte kk. det är något helt annat vilket utgår från helt andra premisser än de diskurser jag tänker mig.\n\nmen det kräver lite tänkande i de man samspelar med. att de inte bara hoppar på den hegemona polyamoritanken och fortfarande gör de otroliga särskiljningarna. visst kan vi för det mesta skilja mellan våra nära vänner och våra näranära vänner, men det är sällan något som vi skriver ett mentalt kontrakt omkring. det är på något sätt en helt annan grej med vänner, och jag undrar varför, även om jag också förstår delar av det.\n\njag har dessutom pratat lite om grundpakten att vilja förstå varandra och kommunicera. den kan vara schysst, kanske speciellt att ta fram om någon känner sig lite vilsen. jag är ofta vilsen. rädd. sådär. det är därför jag har fått fram tanken.

hey,\n\ntill dina tankar. utan tvekan finns det i den hegemona parkärleken en djupt grundad tendens till komplementerade subjektspositioner. den smyger fram i sådana institutioner som den formellt arbetande mannen och den informellt arbetande kvinnan - dvs olika arbetsområden som kräver ett parpartnerskap för att möjliggöra utvecklat samhällsliv. också den omhändertagande biten är delad en formell - ekonomiskt och auktoritär/disciplinär - manlig del och en informell - social och emotionell - kvinnlig del. detta går igen i den hegemona kvinnligheter liksom manligheten med deras olika subjektspositioner. allt det här du troligen mött redan.\n\nhegemonier är intressanta och otroligt otäcka. begreppen vi kommer att beröra tror jag är just hegemoni, hierarki och makt och det går inte att beröra någon av dem utan att också beröra de andra.\n\nkanske börjar vi med en analys av makt. två olika perspektiv tror jag är relevanta här. det första av dessa handlar om tudelningen mellan makt över och möjligheten att. makt över handlar om att pådyvla någon sin vilja - dvs att någon utför handligen som din vilja dikterar. dvs handling via proxy. den typen av makt objektifierar den handlande och inom den marxistiska och kritiska teorin behandlas det som en sorts alienation. en kanalje vid namn holloway för många intressanta argumentationer efter de linjerna.\n\ndet andra maktperspektivet handlar om kraft och är värderingsfritt i den utsträckning någonting kan vara det. här kan vi tänka oss kulturen som ett diskursivt media vilket förtätas och förtunnas och därmed skapar olika diskurser, praktiker och subjektspositioner. vi kan tänka oss att vi har ett gravitationsfält med flera olika gravitationsbrunnar. desto mer uppmärksamhet en gravitiationsbrunn får desto djupare blir den och desto enklare blir det att fastna i dess grepp. de suger ned omkringliggande ideationsobjekt etc etc för att skapa större domäner.\n\ndock vore det naivt att tänka sig detta på bara tre axlar. vi får nog se ideationsrymden eller den diskursiva rymden som ndimensionell där den över oändligt många axlar viker sig över sig självt och utformar vår verklighet.\n\nförtätningarna och förtunningarna handlar om kraftfält precis som gravitationen. de krafterna formar våra diskurser och kan ses som strukturer etc etc. de krafterna ringar in olika diskurser och subjektspositioner och dikterar därmed vår verklighetoch hur vi som subjekt situeras i förhållande till andra och vad vi har för möjligheter att röra oss.\n\nförlåt, jag är kanske lite osammanhängande.\n\ndet finns en poäng i att beskriva hegemoniska parrelationer som borgerliga om vi kopplar den borgerliga kulturen till den domesticering av människor som kan tänkas ske under en ideologi (och här menar jag ideologi i det vidare begreppet verklighet) vilken lägger emfas på mekanistiska och rationella förklaringar liksom bygger på hegemoni, hierarkioch maktbruk. lång mening. fast då är allting som är dumt borgerligt. det är en behändig klisterlapp att sätta på saker. under ytan ligger kapitalismens strukturella effekter på hur vi skapar oss/skapas som subjekt eller objekt möjligen liksom hela makt-hierarki-hegemonitreenigheten vilken innefattar också konkurrans.\n\nälskar rationalitet. kluven kluven där. kanske kan vi se rationaliteten som ett verktyg vilket har koloniserats av de externa strukturer jag pekat på. vissa kritiserar rationalitet som en aspekt av patriarkalt tänkande. dock bygger mycket av vår möjlighet att resonera på den idag. inom poststrukturalistisk feminism och också snårområdet mellan sen kritisk teori och poststrukturalism (ex deleuze & guattari) berör man möjligheter att sträva utanför de fascistiska former vilka vår kultur har tagit. otvivelaktigt är att så mycket i vår värld handlar om hierarkisering och makt.\n\ndet framträder nog ett tema för dig här - jag demoniserar min treenighet och det formar resten av min analys.\n\nindivider. intressant tanke. jag tror vi får acceptera att vi kommer att situeras i olika subjektspositioner och att dessa kommer att stå i förhållande till varandra i mer eller mindre komplementära - eller kompatibla - grader. det som vi definitivt ska avveckla all korrelation mellan subjektspositioner och biologi - med reservation för de som är oseparerbart knutna till barnafödande. även mycket av det senare kan dock kulturellt - och kanske i framtiden medicinskt? jag är kluven - överbryggas.\n\nåter till den hegemona parrelationen. den har ett antal premisser som vi kan titta på. den har en speciell kärlek vilken skiljs från den mellan familjemedlemmar, vänner och "lägre stående" djur. det är de olika kärleksdomänerna jag kan komma på just nu. dessa är radikalt olika och kan aldrig blandas eller knappt jämföras.\n\nen intressant aspekt är att det går bra att djupt och intensivt älska flera familjemedlämmar, på ett sätt vilket framhåller blodsband som något nästan mystiskt och transcendentalt - medan det bara går att älska en människa i taget på det andra sättet.\n\nvidare innefattar denna kärlek ett komplex bestående av bland annat närhet, sexualitet, förälskelse, trogenhet. vad den inte innefattar per definition är förtrolighet, omtanke, kommunikation, respekt etc etc även om det finns med i idealbilden.\n\ndet kan beskrivas som att den hegemona kärleken är en pyramid med ett ideal på toppen (även om det i realiteten inte är så enkelt) och en alltjämt växande bredare struktur under. desto närmare toppen, desto färre människor i relationer av den typen, och också desto svårare att uppnå idealet.\n\njag finner själv att mina relationer inte passar in alls. jag är förälskad i massor av människor jag aldrig skulle vilja ha sex med eller ens känner en attraktion till. en av dem är bästa syster som samtidigt som jag står i relation till henne på ett sätt vilket påminner starkt om en traditionell parrelation definitivt inte är det.\n\njag är nog inte helt klartänkt just nu men jag hoppas att du har överseende med det.\n\njust den hegemona aspekten av den traditionella parrelationen (och familjerelationen etc etc) är jag väldigt kritisk till. den placerar en människa framför alla andra. det är problematiskt på flera sätt. för det första handlar det då om hierarkier och att värdera en människa över andra. vidare förutsätter den skarpa gränser mellan att vara i den relationen och att inte vara i den. här återser vi den dualistiska idén igen vilken hemsöker genusproblematiken. också här ser vi vi samma emfassökande. istället för mannen som den uppvärderande normen finner vi partnern som den uppvärderade normen (för allt intresse) samtidigt som det synsättet gör uppdelningen partnern och de andra. vidare är det också att föredra att ha ett brett socialt nät då detta både ger trygghet och stabilitet samtidigt som fritt flödande kommunikation kan förhindra missförhållanden från att gömma sig inuti tryggade borgar, ex förhållandet, kärnfamiljen. men också att alla hegemonier förtrycker minoriteter - d vs den hegemoniska praktiken är bra medan minoritetspraktikerna är perversioner. sedan är vår kultur mångfacetterad och innehåller många olika kärleks-, förhållande- och samspelsdiskurser vilka alla har sina egna verkligheter - men alltjämt finns treenigheten där bara att värderingarna den förespråkar byter form.\n\nman skulle kunna argumentera att jag gör mig skyldig samma hegemonisering själv genom någon slags inversion där en minoritetsdiskurs hegemoniseras. det är lätt hänt. jag tror att vi för göra en avvägning med ett verktyg jag vill minnas att vi pratade om tidigare. frågan vi kan ställa oss själva, eller ställa en diskurs eller subjektsposition mot är: är den livsbejakande? eller mer korrekt, är diskurs x i förhållande till diskurs y mer eller mindre livsbejakande enligt premisskomplexet P.\n\nmina premisser handlar om kollektiv och subjektiv hälsosamhet och har en stark prägel av alienationstänkande. grunden där kan tänkas vara att jag vill se endräkt istället för tvedräkt. i förhållande till den hegemona kärleksdiskursen gäller det de subjektspositioner vilka erbjuds.\n\ndet ställs förväntningar, enligt idealet, på vad man känner och tänker. överträdelser bestraffas antingen socialt av någon annan eller mentalt av dig själv. ex du känner dig inte kär en dag och får därför dåligt samvete. du ser någon du blir attraherad av och får dåligt samvete.\n\nnågra vänliga kanaljer skriver på en affisch att om skönhetsidealet våldsför sig på oss är det dags att definiera skönhet utifrån hur vi är, inte oss själva utifrån ett skönhetsideal. vår kamrat peter kropotkin skriver vidare att när en människa tvingas in i ett ideal så stympas hon. han har sina poänger där.\n\nen kärlekspraktik, eller vilken livspraktik som helst, borde utgå från hur vi är och vad vi känner och tänker istället för att påtvinga oss krav utifrån.\n\ngivetvis finns det viss problematik där. det kan tänkas vara oartigt att mörda människor. men här tror jag att en hälsosam livspraktik, dvs en livsbejakande sådan, lämpligen exkluderar maktbruk, vilket våld otvivelaktigt är. att sedan finna oss i en sådan kanske är något som kräver mycket arbete från mänsklighetens sida, men det är inte omöjligt.\n\nvidare tror jag inte att det finns något naturligt i våld eller aggression. medan kropotkin och andra anarkister tillskriver människan en naturlig godhet, och tex hobbes tillskriver människan en naturlig passionslusta (vilken inbegriper rätten till allt och alla) så tror jag själv mer på ett socialt situerat subjekt med samspelstendenser. jag är inte helt säker att sådant samspel utesluter våld, då det finns en sorts intressant endräkt i realiserandet av våra lustar, men samtidigt kan jag inte seriöst tro på att våld är en lust eller ett behov vilken naturligt uppstår i mänskligt samspel. visst är det svårt när resurser tryter, men kropotkin har redan visat att människor är kapabla att utvecklas genom sammarbete vilket betyder att vi åtminstone har den möjligheten. än en gång är jag lite otydlig men jag tänker att jag bara kan kasta fram allt det här på bordet, så kan vi prata om det mer avslappnat sedan.\n\nåter till subjektspositionerna då. när vi träder in i en kärleksrelation av den här typen följer vissa förväntningar och föreställningar om hur människor ska vara mot varandra och hur de ska vara som människor. detta betyder att det finns vissa specifika praktiker som vi lever och också att vi placeras i olika positioner gentemot varandra.\n\nde positioner som erbjuds här är extra suspekta då de ställer kraft på vad vi känner. givetvis är vi redan sedan tidigare anpassade till att leva i denna typen av kärleksdiskurs och således är vi som människor stöpta för det. samtidigt finns det många missförhållanden i samhället vilka, om jag får uttala mig, i de flesta (om inte alla) fall kan härledas till min demoniserade treenighet. det betyder att finns strukturer vilka söker att forma oss för dessa praktik, samtidigt som det också finns strukturer vilka på olika sätt också gör oss olämpliga för dem.\n\ni grunden skulle man kunna säga att det rör sig om ett problem med objektifiering. dels av förhållandet men också av oss själva och vår partner.\n\nvi håller förhållandets karakteristika i våra händer och tittar på dem och skriver under på den streckade linjen och förbinder oss därmed att leva upp till dem. förhållandet vilar som ett objekt utanför oss som ett ideal med vilket vi hela tiden jämför oss.\n\nsom jag sa tidigare så går det inte att undvika att situeras i olika positioner, men det betyder inte att vi ska acceptera att situeras in i positioner vilka fattigt livsbejakar oss, dvs också innehåller många livsförnekade tendenser. det vi missar är att människor hela tiden står i förhållande till varandra på olika sätt. jag har en aktiv relation med stolen jag sitter på liksom också människan jag satt brevid på bussen. att vi väljer att objektifiera relationen som i det här fallet har sina konsekvenser. det inför de regler och krav som jag har pekat mot liksom också begränsningar i den bemärkelsen att vi måste vara på ett visst sätt, liksom också att andra mellanmänskliga möjligheter förnekas oss. mer livsbejakande vore att tillåta ett fritt flöde av känslor, tankar och mellanmänskligt samspel.\n\nvidare så följer höga trösklar med förhållandet vilka inte är lätta att överskrida. med ett steg över dem förändras hela relationen och helt nya subjektspositioner träder fram. att åter träda över trösklarna åt något håll innebär att hela relationen måste omförhandlas. då hotas allting och det är inte ovanligt att det ses som självklart att hela relationen måste ändas. den antingen finns eller finns inte. de drastiska effekter som avvikande från idealen har ställer än högre krav på människorna som ingår i relationer med varandra.\n\nrent konkret rör det sig om subjektspositioner med potential för både väldigt hög livsbejakande faktor och väldigt hög livsförnekande faktor.\n\nlåt mig ponera en annorlunda praktik. den rör ett löfte mellan människor att försöka förstå och kommunicera med varandra. även denna praktik medför sina subjektspositioner, men de är radikalt annorlunda, och mycket mer öppna. vidare skulle jag hävda att ärlig och välvillig kommunikation är livsbejakande i sig. den är en aspekt av de strategier vilka skapar endräkt istället för alienation och tvedräkt.\n\ndenna praktik skulle kunna ge människor en grundläggande trygghet, samtidigt som de är fria att utveckla sin relation som det känns bäst. den objektifieras i den bemärkelse att det finns ett krav att försöka förstå varandra, men samtidigt behöver detta krav inte vara överhängande då skarpa gränser inte uppmålas omkring. istället tillåts relationen att falna eller blomma upp fritt så som det mellanmänskliga samspelet utspelas. givetvis kan människor komma att ha olika känslor eller tankar och detta kan leda till en konflikt. men denna praktik ger där en möjlighet att reda upp eller samtala om detta, och också att om det behövs, avsluta förbundet ifall detta inte fungerar.\n\ndet är lite skillnaden mellan en nära nära vänrelation och den relation som har ramlat över gränsen in i något sorts kritiskt utrymme. vänskapsrelationer är ofta så otroligt mycket enklare än det som följer när tröskeln har överträtts. jag ponerar att detta beror på trösklarna, dvs de tydliga gränserna och definitionerna över vad som är vad.\n\ndet jag föreslår är en syn på kärlek där vi inte särskiljer på olika typer av kärlek, eller särskiljer så otroligt många olika att ingen intar en hegemonisk position.\n\nvissa skulle argumentera att den hegemoniska institutionen visar på hur speciell deras relation är. men där tror jag att vi istället kan se att varje enskild relation är unik, men att den hegemona institutionen förtrar det unika i de olika relationerna och personerna och de mellanmänskliga samspelen för att istället lägga fokus på generella strukturer och institutioner. dvs det kan vara otroligt betydelsefullt att vara tillsammans med någon, att ha en sexuell relation med någon, men mindre viktigt vem det är. nu menar jag inte inte att vara krass utan att verkligheten finns i spänningarna mellan dessa poler, inte i extremerna. dock tror jag fullt att de yttre objektifieringarna tar av våra upplevelser av samspelen.\n\nvidare föreslår jag en annan syn på kärlek, eller på älskande. en syn frångår definitionen på kärlek, eller att vara kär, som en känsla, utan istället ser älskande som en praktik.\n\ndenna praktik skulle tex kunna vara uppbyggd runt ett komplex bestående av kommunikation, ärlighet, respekt, omtanke och omsorg för den andras utveckling och liv i ett längre perspektiv.\n\nförälskelse här handlar om viljan att vilja kasta otroliga mängder känslor på något, liksom handlingen därav.\n\nden kan komma att utgöra den första aspekten av kärlekspraktiken, dvs potentialen att inleda den. det kan röra sig om att man upplever en otrolig rapport i samspelet, att man är själsfränder, eller bara väldigt nyfikna på varandra eller samspelta. det finns ingen anledning att skruva ned en tydlig definition. det som krävs är något som skapar ett samspel mellan människor.\n\nden andra aspekten av kärlekspraktiken är då samspelet, dvs kärlek eller älskande är något man gör, inte något man känner. dvs någon som slår sin fru för att han älskar henne idkar inte faktisk kärlek. kärlek är att i en praktik över tiden vara mån om den andra människan.\n\ndenna kärlekssyn är inspirerad av en feministisk författare vid namn bell hook vilken beskriver något liknande i sin bok "allt om kärlek". det är definitivt en bok jag rekommenderar. medan jag inte beskriver det här kärleksbegreppet uttömmande här så är det något som har rent konkret förändrat hur jag förhåller mig till människor och förbättrar mina samspel med dem.\n\nslutligen kanske jag ska beröra idén om trogenhet i sexuell och emotionell bemärkelse. den emotionella delen har redan baktats i förhållande till alienation så den kan vi lämna tills en annan gång men den sexuella är intressant.\n\nav någon anledning förväntas vi värdera något högre om det inte delas med andra. det gäller kärleken liksom sexualiteten. de förvandlas till skatter vilka bara delas med vår partner. rädslan att det ska ske överträdelser är stor i vår kultur och formar mycket av diskursen i form av svartsjuka, bestraffningar etc. idén att något är mer värt om det bara är vårt är befängd, och här kanske det kan bli tal om en borgerlig struktur. det finns aspekter av konkurrans där liksom en själviskhet. vår trygghet befästs genom begränsningar av vår partner, och tillbaka ger vi samma trygghet genom att begränsa oss själva.\n\nelin har talat mycket om sin idé om pusselbitar. jag vet inte om hon har delat den också med dig. den innebär att olika relationer ger olika saker olika mycket. det minskar kraven i enskilda relationer. sexet behöver inte vara perfekt i den eller den relationen. vi behöver inte ha djupa konversationer i alla relationer. istället bildar alla relationer en omhuldande och lisvbejakande helhet genom ett lapptäcke av unika mellanmänskliga samspel. än en gång kanske jag ska betona hur viktigt det är med kommunikation och ett bed social kontaktyta. allt för mycket sker bakom låsta dörrar.\n\nsedan skulle man kunna tillfoga än mer analyser av patriarkala och kapitalistiska strukturer men jag behöver äta och det här är tok för långt. men jag har i alla fall berört några av mina tankar.\n\nkram vännen. du är bra och jag är glad att du skrev till mig.\n\nhand.

Grunden är nog att jag försöker hitta sätt att leva i det här samhället och andra. Något sätt att faktiskt fixa att samleva med andra varelser här och nu. Det är inte lätt. Vi lever i kulturer som i min mening inte är så stora på idén välmående.\n\nJag vill inte se ett samhälle som bygger på makt och på hierarkier och på hegemonier. Jag vill se samspel, jag vill se utbyten, jag vill se uttryck. Jag vill se acceptans och kärlek och mellanmänsklighet.\n\nMycket av min kritik handlar just om en kultur som inte ser till hur vi mår och samlever utan till andra ting så som kapital och objektifierade ideal. Också om en kultur som ställer konstlade krav på människor.\n\nJag söker möjligheter fär människor att mötas och samagera där de kan utveckla vackra och innerliga kärleksrelationer. Där de kan ge uttryck för sina tankar och sina känslor, som de är, och inte som de borde vara.\n\nJag suckar, som titeln visar, över likställandet av kärlek och sex eller av andra syner på kärlek och otrohet.\n\nJag misstänker att sex är bra för människor och därför borde de engagera sig i massor hälsosamt sex, men det finns problem i hur sex behandlas i vårt samhälle. Själv har jag tidvis avsagt mig all sexualitet då jag blivit så frustrerad över att allting tolkas som sexuellt. Det är tokigt.\n\nIstället föreslår jag att det vore sympatiskt om vi inte gjorde en sådan uppdelning mellan det som är sexuellt eller ickesexuellt. Kan vi inte bara få vara? Samspela? Uppleva?\n\nPå samma sätt förstår jag inte uppdelningarna som finns mellan olika sätt att känna kärlek - olika sätt att älska. I mig finns det kärlek, och älskande, men jag kan inte få mina känslor att passa in i de fack som erbjuds. Mina relationer spretar åt alla håll och vägrar kategoriseras.\n\nUppdelningen mellan den kärlek som finns i en parrelation och den som finns i vänskap är absurd. Helt plötsligt går vi över en tröskel och så ska allting vara annorlunda. Helt plötsligt ska vi vara rädda för att vi ska tänka, känna eller vara fel. Vi ska vara rädda för att relationen kan ta slut. Det är definitivt något konstigt med hur parrelationer är mycket mer instabila och volatila än vänskapsrelationer. Åh. Jag vet inte, det är konstigt bara.\n\nJag tycker också det är konstigt att bara människor som är kära i vanlig bemärkelse för röra vid varandra. Att bara de får gå hand i hand, får peta i varandras hår, får krama om varandra eller kyssas.\n\nVisst finns det diskurser som tillåter sex hur som helst och hångel och allt möjligt, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag söker en kärleksdiskurs, eller flera helst, vilka ger människor så mycket utrymme att samleva, uttrycka sig och vara som möjligt.\n\nÄrlighet borde vara något självklart, liksom kommunikation. Vi mår inte bra av att springa omkring och ha mörka hemligheter. Varför finns det ens mörka hemligheter? Varför är allting så farligt att prata om? Jag förstår inte.\n\nVarför måste vi objektifiera våra relationer genom att låsa in dem i trånga lådor och båda springa omkring och vara livrädda att lådans väggar ska gå sönder och då likaså vi.\n\nVarför måste vi ställa sådana krav på varandra? Människor har känslor och tankar. De ska inte tvingas ta en viss form bara för att. Det mår vi inte bra av. Då alieneras vi från oss själva, från våra handlingar, från vår relation och från vår partner. Det var inte vad vi var ute efter eller hur? Vi sökte att inte såra den andra, vi sökte att inte vara fel i den andras ögon.\n\nFinns det såfall något radikalare än att bry sig om varandra. Att inte dominera varandra. Att bejaka varandras och våra egna känslor och tankar istället för att undertrycka dem.\n\nVisst är ärlighet svårt. Vi har inte uppfostrats för att tala sanning. Vi lär oss ljuga snabbt. Vi lär oss hålla inne våra känslor tidigt. Gråt inte. Gör inte så. Dumma.\n\nFinns det något vackrare än att försöka bygga någonting med andra? Att utveckla en kärlekspraktik tillsammans, att stå i världen tillsammans?\n\nVarför är så många människor ensamma? Varför tror så många människor att de är fula? Dumma? Ovälkomna? Vem vinner på det? Vem vinner på att vi dömer varandra? Inte vi. Kanske kapitalet, kanske några få som råkar hamna inom idealets domäner, men inte heller de är fria idealets bojor.\n\nVi måste söka livsbejakande sätt att samleva samagera vara mellanmänskliga. Jag vägrar tryckas ned mer. Vägrar vägrar vägrar.\n\nJag vet att jag de stunder jag mår bäst är när jag säger det jag tänker på, visar det jag känner, gör det jag vill.\n\nNej det är inte enkelt. Ja vi blir svartsjuka, oroliga, rädda. Visst kan vi leva i inbördes förtryckande relationer och inte ta det otäcka steget utanför hegemonins ramar. Men det väntar något som ger mer liv därutanför. Genom att leka, experimentera, skapa, leta, kleta, krama, klänga, prata kan vi finna någonting som är närmare de vi känner att vi är. Något som låter oss uttrycka det vi har inom oss. Vi letar inte efter en ny förttryckande ram utan vi söker att tillåta oss vara oss själva. Att känna det vi känner, må det vara rädsla eller svartsjuka eller innerligt omtyck.\n\nTyp. kram ju.

Det har alltid funnits en strävan, en längtan.\n\nDet är som att vi söker och längtar. Vi skapar och leker och älskar. Vi träffar nya spännande människor och skapar häftiga möten, häftiga världar.\n\nVi fortsätter vår vandring genom livet med nya möten och spännande upplevelser. Det innebär att man är fri att gå o relationsmässigt för mej skulle det även innebära att inte vara tillsammans med någon.\n\nEn intressant sak omkring frihet är att jag pratade med några kompisar om vad frihet var för de, när de kände sej fria. Svaret jag fick två gånger var : När jag inte är tillsammans med någon.\n\nDå började jag fundera. O undra över varför tusan de fortsätter att envisas med att bli tillsammans med folk. För att de inte ser nåt annat alternativ, för att de inte har tänkt att det finns andra möjligheter. För att de vill ha kärlek och närhet. \n\nMen, det innebär att de känner sig fria när de inte är tillsammans för då kan de vara med vem de vill, när de vill. De har sina fasta vänskapsrelationer i grunden och sedan blir man tillsammans och gör slut med folk. men att så många känner sej så instängda, så låsta, när man är tillsammans.\n\nTillbaka, eftersom vi fortsätter våran vandring med våra fina vänner så fortsätter vi ju att gå tills vi stöter på ett stopp. Det är som att man går på en stig, så länge vägen är snäll och du kan fortsätta framåt, så går du framåt. Om vi tänker oss att jag är en sten som du träffar på någonstans på din resa. jag vill inte va tillsammans med dej, binda fast dej och hålla dej kvar, kräva saker. det gör att jag inte blir något problem, jag blir inget stopp. Men det gör också att du fortsätter vandra till den där stora stenen står mittivägen. Och blockerar dej. Då blir det problem. helt plötsligt blir det krångligt och ibland känns det som att alla människor förr eller senare stöter på den där stenen, vare sej de vill eller inte.\n\nDet kommer sej av att de fortsätter att vandra och älska så länge det är lugnt. när det är lugnt så är det bra och då märks inte problemen(som inte finns då), det är först när det kommer problem som det märks. Det är då saker ändras.\n\nDet handlar om rädsla. Det handlar om trygghet. Det handlar om att man tror att man kommer förlora sin vän om man inte ställer upp på de krav o villkor vi har fått inpräntade i oss att vi måste ställa. Det handlar om att vi inte kan se till stunden och bara leva i nuet utan ständigt söker bekräftelse och en trygg punkt i livet, en fortsättning, nånting stabilt som finns kvar.\n\n--\nDu säger till mej att vi inte kan pussas mer för att du har pojkvän nu.\n''Du frågar'' om jag är avundsjuk. Jag vet inte. Jag vet inte om det är rätt ord. Jag kan inte riktigt relatera mina känslor till avundsjuka i det här fallet.\n\n''är du avundsjuk?'' För att ni två står och kysser varandra? Nej. \n\nDock är det det jag relaterar avundsjuka till i vanliga fall, när jag tänker på det. Jag skulle också säga att avundsjuka uppstår på grund av rädsla för at bli bortvald – och bortvald har jag ju definitivt blivit. Men det är nånting annat jag känner. Bara en uppgivenhet. Kanske ledsamhet.\n\nMen jag önskar ju inte någonstans att ni inte ska vara med varandra. Jag blir lycklig när ni är lyckliga. Men måste relationen begränsa så? Räcker inte kärleken till fler?\n\nJag känner mej bortvald. Samtidigt som jag inte vill vara den enda som är vald. Jag vill inte äga dej. Och jag vill absolut inte att det ska vara ombytta roller. Jag vill ju bara älska.\n\nJag blir ledsen för att mina relationer med folk begränsas när de på något konstigt sätt tillslut lyckas hamna i en himla parrelation.\n\nDu tar för givet att hen får ställa krav, att hen vill va tillsammans med dej. Då blir ni tillsammans och du anpassar dej. Jag vill inte va din pojkvän, men varför går du med på förväntningarna bara? De oskrivna lagar o normer? Kraven? Varför är du inte ens medveten om att du har ett val? Du har ett förbannat val.\n\nVi måste inte gå med på det här. Vi måste inte sätta oss i de här osynliga murarna som vi själva skapar i våra huvuden för att vi tror att andra tror att vi tror att de tror att vi redan har skapat de. Snälla. Bryt dej loss. Låt oss va fria. Låt oss älska.\n\nOch som Winnerbäck sjunger: \nJag vill inte äga dej\noch peka ut nån väg åt dej. \nJag vill inte binda dej\noch styra eller hindra dej\nJag vill bara ta din hand\noch kyssa dina röda läppar\n

Jag glömmer. Jag glömmer bort. jag glömmer bort att det är så mycket mer än ett tillsammansskap som man kan vara rädd för.\njag glömmer bort att man inte bara blir lugn och chill med människor bara för att man inte är tillsammans.\n\njag tänker omkring närhet. (tror nästan alltid jag använder närhet för fysisk närhet..aja). jag tänker att det inte ska va så himla stor skilnad mellan vänskaps- och kärleksrelationer. att gränsen att man inte får röra vid andra personer om det betyder någonting, (om man är tillsammans med någon) eller inte kyssa andra är helt absurpd.\n\nmen man blir inte chill med folk bara för att man pratat om vad man tycker om saker och ting eller för att man kommit fram till att man tänker liknande och att ingen tycker det är så kul att va tillsammans med folk. (även om det kan va en väldigt bra grund)\n\ndet fungerar inte att bara va nära varandra med tanken att "vi är ju inte tillsammans, men vi måste ju ändå kunna röra vid varandra" och rör vid varandra därför.\n\ndet finns så många andra rädslor att övervinna. (o jag som blir så rädd för många. rädd för människor som är coola, stora, vuxna, ordentliga, säkra, konstiga. människor som vill saker som jag är osäker omkring, människor som gör saker jag inte förstår. som har ett annat kropspråk o använder andra ord. människor jag inte når. räddfördej räddförmej liteemellanåt.)\n\n//handlade det här om rädslor? eller att hångla med folk? jag vet inte. kindfötter.//\n\njag tror att för att jag inte tyckte om skillnaden mellan tillsammansskap och vänskapsrelationer så jag tog bort den. men glömde att det ändå kan vara skillnad mellan ytliga bekanta och nära vänner. att det är okej att ha olika relationer och olika kontakt med olika människor. fattade inte att jag kan göra skillnaden som innebär att jag är fysiskt nära med vissa och inte andra utan att det blir att man är tillsammans med den ena och nedvärderar den andra lite.\n\natt det är okej att inte ha och inte vilja ha fysisk kontakt med folk.\n\n''jag behöver'' närhet. jag vill ha närhet o söker närhet. söker folk att hålla handen med, kura ihop nära. blir glad när jag träffar människor som jag kan va nära utan att det betyder något mer ellernågotannat än just det.\n\noch jag tänker att närhet är fint. också ihop med min tanke om att man kan göra saker med olika känslor. att man inte behöver få ut samma sak. därför om någon vill ha en kram o den blir jätteglad av det så kan jag väl ge den det. o vill jag innerst inne inte, eller det var ingenting jag tänkte på för tillfället, så tänker jag dels att jag kan ju göra det för den andres skull och dels att närhet är fint.\n\nmen jag kanske inte vill. //är det okej att inte vilja?// kommer inte människan bli arg på mej då? sur på mej? jag måste ju. annars gör jag ju skillnad mellan fysisk närhet med vissa och inte fysisk närhet med andra. o det kanske ligger jättenära i uppdelningen i tillsammansparskap.\n\när det okej att helt enkelt inte vilja ha fysisk kontakt med någon? (utan att det är för att jag är tillsammans med någon o därigenom inte FÅR ha fysisk kontakt med andra)\n\nom man har massor roligaspännandekonstiga relationer som inte går att stoppa in i massor fack, med massor olika sorters människor så är det enklare att inte dras in i ett heteronormativt (eller homonormativt) förhållande. däri är närhet en stor grej. för har man bara närhet med en person o det sen börjar bli struligt huruvida vi är vänner eller "mer" så är det mycket enklare att falla tillbaka. att va inblandad i många olika personer o många olika liv införlivar en otrolig trygghet.\n\nhejhopp. mina rädslor för att dras in i normativa förhållanden o mina tankar om att motarbeta det som halvt krossar med själv. man kan inte göra någonting med en anti-tanke eller inte-tanke likalite som man kan göra någonting som vanligt. man kan inte göra saker ''föratt''. vi måste göra saker för att vi vill o vill just då o inte för att dte ska tolkas eller inte ska tolkas eller betyda eller inte betyda eller leda till eller inte leda till.\n\nmen det är det här jäkla samhället! att allting tolkas och man ses utifrån andras ögon. jag kan säga att man ska strunta i alla andra, att man inte ska bry sej om de. men det är inte lätt. jag går i en klass. o håller två personer varandra i handen så tolkas det som tillsammans. då börjar alla andra fråga "är ni tillsammans? är ni tillsammans?". \n\noch visst, jag kan också säga att jag kan va stark o säga nej. men så mycket i våran relation blir ju så mycket mer osäkert när vi måste bekräfta inför de andra eller berätta vad vi tycker o känner. o de har inte ens nåt med det att göra. och om jag dessutom förtvivlat förösker få min vän att förstå allt det kassa med tillsammanskap o mitt i våran kamp då vi inte har en aning om vad vi har för sorts relation (där hen vill va tillsammans o inte jag) o mittuppe i allt måste vi också tala om för de andra vad vi har för relation. det påverkar. det påverkar jättemycket. för finns det bara två personer så spelar det ju ingen roll vad man kallar sin relation. eller vad man gör med varandra. det är ju först när andra kommer in i bilden som det blir problem.\n\njag funderar kamrat. skulle vi klarat av att inte bli tillsammans om du gått i min klass? just nu känns det så. men från början. när vi träffades? om vi hade varit omgivna med andra människor som inte såg närhet som något fint och som placerade in alla relationer i tillsammansskap. var jag tillräckligt stark för det då? \n\nför mycket hur jag agerar beror på andra o vad det jag gör tolkas som som. iochmeddethär, att ett normativt förhålland ebetsår av två personer (helst en tjej och en kille) och har man då öppet närhet med flera så är det iallafall någonting som gör det svårare att andra ska putta in vårat förhållande i en tvåparsamhetsnorm.\n\ndet är där mitt kruxedux ligger. men rädslor för folk finns kvar. o det är okej att inte vilja ha närhet med alla. det är okej. det måste det va.\n\nmåste.\n\n

Jag vill inte fly från kärlek och därför vill jag utarbeta idéer om hur jag kan förhålla mig till relationer så att jag inte blir rädd för att de ska bli begränsande. \n\nProblemet som jag ser det är att jag blir rädd för vissa saker för att de påminner om tillsammanskapet så mycket. Till detta hör att bo ihop och att planera barn ihop. Jag tror att jag har hittat ett sätt att se på detta så att jag ser det från (för mig) rätt håll.\n\nDet handlar om gemensamma projekt. Om vi tar barn som exempel. Om det finns en person som jag vill ha barn tillsammans med och vi tror att i skulle fungera bra som föräldrar till ett barn. Om vi tror att vi skulle ha ungefär samma syn på uppfostran och att sätta ett barn till världen. Grundtrygghet, kärlek är något jag tycker är viktigt att ge ett barn. Om jag delar denna idé med en person ja då är ett sådant gemensamt projekt värt att satsa på. Eftersom det är en väldigt stor sak att skaffa barn så tycker jag att det bör vara någonting genomtänkt.\n\nSkillnaden, som jag ser det, jämfört med att se barn som en del i hur relationen definieras. "en relation av detta slag ska resultera i familjbildande vilket inkluderar barn och vår relation bygger på att vi alltid ska älska varandra".\n\nAtt istället ha barn som ett gemensamt projekt gör det möjligt att känna det som man känner för varandra (vilket oftast förändras över tid/från dag till dag etc) och inte tvångsälska. Viktiga saker blir istället att ha en vilja till kommunikation och engagemang. Och det finns ingenting som hindrar att en har nära djupa fina och eller sexuella relationer med flera för det hör inte ihop med "projektet barn". \n

ojojoj så viktigt det är. att var o en har ansvar för ens egna känslor och att man inte tar ansvar för andras känslor och hur de regaerar och väljer att ta saker o ting.\n\nså vitkigt så viktigt.

Type the text for 'fyra blev ett'

det är så häftigt att känna en annan människas hjärta slå. att krama en annan människa tills man bara hör ljudet av varandras andetag. tills ens andning börjar gå i samma takt som den andres. att känna någons fingrar mot ens egna.en rygg som stöd när man är trött. \n\ndet är de här stunderna när jag lever i nuet. när man helt och fullt är närvaranade och ingenting annat betyder någonting. när man verkligen känner vad som händer. det är då man kan uppskatta de här sakerna.\n\ndet handlar inte om djupa relationer. eller långvariga förhållanden. det handlar om att dela den andras liv några sekunder. att en kort sekund låta sina världar smälta samman, att få ett erkännande av en annan människa. att jag finns, att jag duger, att jag är bra. \n\nen blick av uppskattning. av glädje. eller bekräftelse. av sorg eller förtvivlan. av avundsjuka. en blick av mänsklighet. ett ögonblick av att dela en känsla och se varandra helt och fullt.\n\natt låta alla tankarna gå förbi o bara känna och vara just nu. att känna värmen från nån annans rygg. ett hej med foten. att känna doften. eller smaken av en annan människa. det är ett ögonblick då tid och rum inte finns. då ingenting annat finns eller spelar roll.\n\natt kunna ge en hjälpande hand. ett leende. ge en blomma till någon som ser ledsen ut.\n\ndet är inte handlingar som är början eller slutet på någonting eller som är till för att de ska leda till någonting eller som är ett resultat av någonting. man kan känna varandra eller aldrig setts förut. man kan träffas igen. eller inte.\n\nen blick och ett hej. att våga titta upp och mötas. att säga hej till varandra i en blick av samförstånd. att man sett varandra. att någon ser en. det behövs inte mer.\n\ndet är så mycket nu. allting. hela atmosfären. det är som en atmosfär av gemenskap. samhörighet. acceptans. du är med. du är här. du är vi. vi är här. en slags självklarhet. inga dumma blickar och sårande kommentarer. inga värmande kramar och djupa samtal o sprudlande ord. men en kamratskap och självklarhet. en hjälpande hand och ett hejdå. en atmosfär av gemenskap. och trygghet. man delar det man har nu. innnan och efter finns ingenting. en atmosfär vi själva skapat. en strävan mot någonting. en gemensam dröm. liknande intressen. en respekt och välvilja.\n\ndet är den mellanmänsligheten jag söker. den kravlösa. där saker betyder vad de betyder just nu och bara är vad de är just nu. det är också en gemenskap. att man får va med. vi är vi alla tillsammasn och accepterade. ingen stänger ut och ingen stänger in. det är inte en värld där man pratar med alla. inte en värld där man bara har djupa relationer och pratar om allt. det påminner lite om familjekärlek. man vet att man finns. man tänker inte så ofta på att alla är där, men det märks när nån saknas.\n\ndet är ingenting som går att ta på. eller som går att spara. det här är nu och finns runtomkring mej.\n\nden uppstår i små byar. i små grupper. den uppstår i körer. på lägergårdar. i familjer. i klasser. i skolor. när människor är samlade på en och samma plats och gör någonting gemensamt. det är en känsla som uppkommer när man har ett gemensamt mål. när våra gemensamma intressen o ch strävan- ibland för att överleva, ibland bara att ha kul- blir viktigare än våra egna liv o problem. det innebär inte att vi ska glömma våra problem. eller blunda för att ta hand om oss själva. men det innebär att man ser att vi är fler. attt vi är fler här på jorden. och att vi behöver varandra.\n\ndet innebär ett välkomnande. det innebär öppna armar.\n\ndet är en värld där man kan komma och gå som man vill. som inte är beroende av en enda person för att fungera. det är någonting som vi har skapat tillsammans och som ständigt skapas av de som finns där. det är ingenting som brister för att en går väg. där är ingen konstig. ingen annorlunda. eller utanför. där det inte finns krav på motprestation. där jag kan läsa läxor i ett hörn eller dansa eller stå på händer.\n\ndär jag är jag och du är du och ingenting mer.\n\ndet är det jag vill uppnå med fler människor. med alla människor i hela världen. för vi har alla nåt gemensamt. vi lever alla här på samma jord och vi känner saker. vi berör och vi blir berörda. den atmosfären som innebär att man gör det man vill om man orkar. o vill man inte måste man inte. då blir ingen arg. eller skäller på dej. ingen kräver. o ingen press.\n\n''tillsammans är vi många. tillsammans kan vi åstakomma mirakulösa saker''\n\nom den här nu kan finnas i grupper med flera hundra människor, varför kan den då inte finnas över hela världen? kan inte den gemnsamma saken vara att leva? vi har alla ett gemensamt mål. vi vill kunna leva och andas. få finnas och veta att vi är bra. vi kan göra det. vi kan skapa detta tillsammans såsom flera hundra människor gör överallt varje dag. \n\ndet innebär inte att man ska tycka om alla. eller vilja vara med alla. men det innebär en känsla av gemensamt ansvar för att alal ska må bra. det innebär mat åt de som är hungriga, vila åt de som är trötta. det innebär hjälp åt de som behöver. fullkomlig respekt. det innebär att det som inte vill, inte behöver.\n\ndet innebär att ingen kräver eller bestämmer. det finns ingen makt eller hierarki.\n\ndet är en värld jag vill tro på. som jag vill leva i. det betyder inte att man inte kan ha djupa relationer. man kan va nära med folk och ha vilka relationer man vill, men det är inte det det här handlar om. det här handlar om den större gemensakpen. mänskligheten. som fins runtomkring oss dagligen. i den finns det rum för mycket. men det handlar om att jag och hen i kassan och barnet på gatan alla ingår i samma gemenskap. \ndär vi alla är accepterade och respekterade. där vi helt och fullt erkänner varandra som levande varleser av samma vikt och med lika värde, liknande känslor, tankar och viljor.\n\n

Det finns två delar av ett tillsammansskap. Jag ska försöka dela upp de två delarna.\n\nDet ena (första delen) av ett tillsammansskap är det som jag kan känna om jag träffar en ny kompis som är tillsammans med någon. Min första tanke brukar vara att jag inte får tycka om personen ifråga, för den är ju tillsammans med någon. Kanske att människan har en flickvän och då får (kan) jag inte tycka om den. Det innebär begränsningar i mej och mellan oss. (Jag försöker se bortom det här när jag träffar vänner, för det är ju klart att jag får tycka om människor. Det är ju inte så att någon bara har en vän i hela världen).\n\nDet är den första delen av ett tillsammansskap som jag inte ser. Eller jag känner den ibalnd fast det är inte den jag frivilligt väljer att appliciera på relationer.\n\nDen andra delen innebär den tanken om piedestalen. Om vi har ett vanligt parförhållande så är det så att om vi har piedestalen, där den ena sitter och jag är nedanför. Om en person är tillsammans eller kär i en eller flera spelar man oftast på olika villkor. Olika spelregler vilket gör att det inte ger någonting, inte är någon idé att jämföra.\n\nMen samtidigt har jag tagit bort den begränsande delen (första delen) ihop med nån tanke om att den andra har ansvar för sej själv och gör vad den vill. så vill den kyssas eller stå på händer så får den ta ansvar för sej själv. Jag kommer inte tänka att jag borde inte göra såhär för dne personen får inte/vill inte för den har flickvän utan det får den sköta själv.\n\nMen ändå gör det att man inte är svartsjuk på andra. Eftersom att man setr att man spelar på olika villkor så är det ingen mening med att jämföra sej.\n\nJag tänker såhär om flera människor har jag märkt. Det gör dels att jag inte blir avundsjuk på folk, för vi spelar ju på olika villkor. Jag tror jag tänker såhär om fysisk närhet och lite om tid. psykisk närhet är svårare. men man får även ett slags avstånd och i grunden vet jag inte om dte är bra att jag tänker på folk som tillsammans. eller rättare sagt att jag applicierar halva tillsammans-konceptet på folk. Fast jag gör det inte bara på folk som är tillsammans utan även på mina vänner.\n\nmen med det här visar jag bara en sak jag kommit på omedvetet (eller medvetet) att jag gör vilket gör att jag inte tävlar med mina kamrater eller känner massor svartsjuka.\n\nEnda kruxet jag kan tänka mej är att jag inte bara tänker att det är en relation vid sidan om, som har andra spelregler, utan även att relationen (eller personen) står över och högre upp. Det gör att jag ser den relationen som över och tvärtom bakvänt som om man är tillsammans med någon och sitter på piedestalen kan man bara komma neråt (inte uppåt) eller stanna kvar, men nu är jag nedanför och kan bara komma uppåt.\n\nDet gör att när man brukar känna svartsjuka är det rädsla för att trilla ner eller bliu nedknuffad från piedestalen, men eftersom jag inte kan det så käner jag det inte alls lika ofta. det gör att jag har ett väldigt överseende och också om vi inte träffas på ett tag eller om den pratar väldigt mycket om någon annan, bortförklarar jag det med att "de är ju tillsammans" och då blir det accepterat i mej.\n\nJag tror att det alltid har funnits något sådant härnt (i mina kompiskretsar) med tanke på uttrycket "vännerna är viktigare än pojkvännen" eller att man inte får glömma bort sina vänner när man blir tillsammans. Liksom man tävlar inte med varandra (kompisar och pojkvännen). Det är två helt olika grejer. Så den svartsjuka som finns kvar och som man kan känna och även jag känner ibland är när man blir bortglömd. För så länge man känner sej lite omtryckt iallafall är det chill.\n\nDet här funkar så länge jag själv lyckas hålla mej ifrån att hamna på piedestalen eller bli tillsammans med folk.\n

jag är i en bubbla just nu. en liknande bubbla som homobubblan. där det finns andra normer, regler och acceptans än i den vanliga heteronormativa världen.\n\ni heterovärlden ses allting som inte består eller bekräftar att vi är två helt olika kön, biologiskt födda att vara olika och att de två är motsatser till varanadra och attraherar varandra, som konstigt. då började homorörelsen. o sedan blev homovärlden precis lika normativ, bara det att nu var det allting som inte sågs som homosexuellt som var konstigt.\n\njust nu har jag hamnat i ytterliggare en sån härn värld. \n\nkanske är det en queerbubbla. eller relationsanarkibubbla. en bubbla där människor har helt andra normer, värderingar och utgångssynsätt. och allting fungerar jättebra så länge man är i den den bubblan. men jag jämför mej med den stora bubblan, heterovanligavärlden. är det jag som ständigt hoppar tillbaka lite då och då eller är det så att jag blir blir ditdragen vare sej jag vill eller inte?\n\ni den här bubblan, vi kan kalla den den blå bubblan, är allt frid och fröjd. där har jag relationer jag aldrig trodde skulle kunna va möjligt. och man pratar om saker på en helt annan nivå än vad jag någonsin drömt om. folk tänker liknande. o man kan diskutera saker på ett helt annat sätt eftersom man har ett helt annat utgångssynsätt. i den här bubblan finns det ett patriarkat. det finns en heteronorm och en tillsammanskapsnorm. (alltså det existerar inte just i den blå bubblan, men folk i den blå bubblan ser att det finns, de erkännner att det existerar på jorden). det finns könsproblem och avsaknad av frihet. där är feminism och kamp något självklart.\n\ni den stora, vanliga bubblan, finns inte det här. där finns inget patriarkat, eller könsmaktsordning. eller några normer. fast det är där de existerar. men där är man inte medveten om det.\n\nkanske är det som med de flesta normer och de som utövar makt. att man inte ser det, inte är medveten om det. så länge man är i normen ser man inte att det är en norm.\n\ni den blå bubblan, där finns jag. emellanåt. allt mer ofta nu för tiden. där är det fint att va. det finns en gemenskap och en förståelse. där finns en kamp för att överleva. där finns glädje och kärlek.\n\nmen vad händer när du kommer ut i den stora bubblan? är det då du kommer tillbaka till verkligheten? o inser att allt inte alls var lika underbart som du trodde? //att man inte kan leva i en fantasivärld//, som det känns som mor eller mormor eller nåt säkert sagt nån gång. \n''men det är ju ingen fantasivärld''. det är ju verkligt. det är ju lika verkligt. ändå känns det inte som den blå bubblan är verkligheten. känns som det är en verklighetsflykt, för att jag inte klarade av att leva i den andra världen. men varför måste vi då komma tillbaka till "verkligheten"?\n\njag hamnar där. jag dras tillbaka. o dessa relationer och närhet som var så himla mycket enklare i den blå bubblan blev nu helt plötsligt problem och konstiga och fel. o dessa könsdiskrimineringar vi förtvivlat försökt bekämpa är som bortblåsta. som om de aldrig funnits. det är ingen som ser dem.\n\no tillsammanskapsnorm? finns det? //det är väl självklart att alla ska vara tillsammans, eller vadå menar du?// och vadå inte tjej, //det är ju klart att du är tjej, jag ser ju det.// tv-serier vardag och trådsmala tjejer i modemagasin kvällsaktivitet eller något kärleksquiz om att finna sin drömprins. smink morgonritual.\n\noch jag känner mej vilsen och inte passar in. samtidigt som det känns som att jag flyr. flyr från denna verklighet. men normerna och självklarheten och fördomarna finns även i den blå bubblan. fast de är tvärtom. men de klarar jag av. det är därför jag inte ser de som norm eller kritiserar de lika mycket. för där passar jag in. där förstår någon mej.\n\nmen kommer vi nånsin kunna leva i den stora bubblan? vill vi det? måste vi det? är det överhuvudtaget något att sträva mot? kan inte min verklighet vara lika verklig som deras allsomfattande verklighet vi alla vuxit upp med?\n\n!borde\nborde det inte va viktigare att man mår bra och omger sej med människor man tycker om? och om jag nu trivs bättre med vissa människor än andra borde jag ju umgås med de. o skita i att de flesta ingår i samma vegan-djurätts-queer-relationsanarki-antihetero-kamp-sällskapskrets.\n\nläste i en bok. att någonting som var jätteroligt med att va vegna, typ fördelar, var att man träffade masor underbara människor. för att de som är veganer är väldigt speciella människor. liksom likadant de som tycker queer är en rolig grej. likadant på festivaler. då jag verkligen är så glad och lugn. då jag känner att jag passar in. där det finns en helt annat acceptans av vissa saker. o en helt annan atmosfär.\n\nmen hur kommer det sej att så många av mina vänner rör sej i samma krets? tänker liknande? umgås i samma organisationer o grupper? är det så att man möts för att man har gemensamma intressen eller för att man drar med varandar och pratar med varandra? man blir som de man umgås, finns det ju nåt som heter.\n\nmen kommer vi nånsin kunna leva i den blå bubblan? vill vi det?\nvarför ses det som annorlunda? utanför? varför känner jag att det är någonting som inte är verkligheten? att visst kan jag leva där ett tag, men att det någonstans bara är en hjälp för att klara av den andra världen, den stora bubblan, "verkligheten".\n\nmen jag nöjer mej inte det. att leva i den blå bubblan. även om jag ibland märker att jag inte kommer nånvart. när man pratar med människor där man först måste försöka få den andra att överhuvudtaget inse att min värld existerar, att man kan må jäkligt dåligt av könsrollerna. innnan vi kan börja prata om det vi skulle prata om. jag inser själv att ska man prata om könsroller med människor som inte ser patriarkatet är det ett helt annat utgångssynsätt och man måste börja från ett helt annat håll. men det är dit jag alltid återkommer. \n\ndet är då jag söker mej bort. söker mej till andra människor. tillsammans söker vi och längtar. leker och sen hittar vi varandra. för det finns människro som förstår. som ser. o fler o fler kommer samman och kämpar för samma sak. samtidigt som jag stänger den andra världen mer och mer och skippar de diskussioner och rop på hjälp och förändring som inte leder nånvart.\n\nmen jag återvänder. när jag har styrka. när jag orkar. försöker. försöker få människor att öppna ögonen. få de att förstå att jag mår jäkligt dåligt av de här osynliga gallrena de stänger in mej i. de osynliga burar de inte vet existerar. för varje steg gör det det lite lättare för mej att leva.\n\nför ett tag sen gav jag en artikel till några människor i min klass. där stod det ungefär ganska ordagrant efter ett tag att tjerer faktiskt också är födda med hår på kroppen. att det är normalt. och det var häftigt. för de berördes. o fattade. de kunde inte säg att jag hade rätt (för man måste ju va manlig o känslokall) men jag såg att det faktiskt gick in. jag vet att vem som helst inte kan påverka de. jag vet att jag är accepterad (o nu menar jag verkligen den här kassa acceptansen, inte självklarheten, där jag är accepterad för att jag är den jag är, där jag är accepterad att jag är som jag är, accepterad att jag är konstig, emn det liksom bortförklarars med just acceptansen. det är ingenting jag tycker om, men det är så mycket och stort ändå. om man ser till de och var vi tillsammans är). o jag vet också att människor som inte alls är de nära inte skulle kunna beröra de alls. där känner jag mej stark. för jag känner att jag kan förändra och påverka. \n\njag undrade lite efter det hur jag orkar. varför jag gör det. varför jag ständigt förösker få de att förstå. varför nöjer jag mej inte med att leva med underbara människor o älska i min lilla blå bubbla?\n\nsamtidigt som jag känner att för varje gång jag lyckas, varje gång de förstår lite lite, gör det att det blir enklare för mej att leva. det gör att jag inte måste förklara lika mycket varje gång jag gör någonting eller varför jag känner eller tycker som jag gör. det gör att jag bara kan finnas och inte måste bekräfta mej själv.\n\n!.\nmen andra människor ser det inte som konstigt att bara umgås med de man tycker om och inte umgås med de man inte mår bra av. men jag känner att det är problem ibland. för det blir som murar kring min vänskapskrets. som har krav. som begränsar.\n\n''jag vet'' hur fel homokulturen blev. hur homonormerna är lika dumma och farliga som heteronormen. \n\nmen även jag har fördomar. väggar och normer.\n\n\noch som sagt var ju allting bra så länge jag är i den blå bubblan eller med de människor men utanför finns en stor värld. en hel värld som vill stöpa in och hugg av, slå ihjäl. som hotar och förstör. men det som lever i "verkligheten" har ju ingen längtan eller strävan att komma till den andra verkligheten, till den blå bubblan. det är jag som känner behov av att passa in. eller iallafall konfrontera.\n\nkanske är det det som är problemet med normen. att den inte ser vad den gör. att den inte försöker anpassa sej själv och passa in eftersom den är störst, bäst och vackrast och bara ser sej själv. ser sej själv som självklar. och tvingar alla andra att se den som självklar.\n\nmen vi måste göra vår egen verklighet självklar. måste göra den lika verklig som deras verklighet.\n\nvi måste få tillåtelse att andas leva och älska. det måste va tillåtet att umgås med de man tycker om utan att känna att man gömmer sej och lever i en fantasi, en drömvärld.\n\nmen hur kommer det sej att det är vi som lider? vi som har problem och inte klarar av kraven och stressen som ställs. det är de människor som inte passar in i den stora bubblan som söker sej bort.utanför.bortom. någon annanstans. och som stannar kvar där.\n\när det jag som delar upp det onödigt? är det jag som gör att skillnaden blir större än vad den är? att det egentligen bara handlar om olika vänner och att det inte borde vara något problem?\n\nmen det är när jag kommer tillbaka som jag inser hur annorlunda allting är. när jag kommer tillbaka till verkligheten. hur lite folk förstår. det är då jag inser att den blå bubblan finns. som med alla normer och världar ser man de inte så länge man är i de.\n\n\n''vart vill jag komma?'' vart vill jag gå? vilka vill jag påverka? \n\ndet finns en plats här i världen där jag kan andas. o älska. är det inte det jag vill? skapa en vacker plats för mej och mina medmänniskor? varför kan jag inte va lugn där? nöjd med det? bara va glad?\n\nkommer vi nånsin bli nöjda? är det inte kampen som håller oss vid liv? kan vi inte skippa de här bubblorna? komma bort från de? o försöka leva tillsammans? går det ens? skapar vi de inte för att vi behöver de? finns de inte även om vi tar bort de? vad blir det om de försvinner?\n\nom vi tänker oss en värld där allting är så bra. där det inte finns nåt att kämpa för, inget att kämpa emot.tänk dej. tänk om allt var underbart. perfekt. precis som vi ville ha det. vad skulle vi göra då?\n\nalla mina tankar och känslor och viljor handlar om någonstans bortom. en annam värld att leva i. det är en kamp. en ständig kamp. är det inte kampen som håller oss tillsammans? strävan att förändra?\n\njag kan inte tänka mej en värld utan motstånd. en plats att inte behöva kämpa på.\n\nmen vart vill vi då? vart vill jag? vi vill gå framåt. kämpa vidare. men inte nå fram. för då har vi inget kvar. inget kvar att kämpa för.\n\nså fort jag nått dit, så fort jag är i en värld där allting är bra, när jag är omgiven med människor där allt bara är underbart, så känner jag alltid att jag inte kan stanna där för alltid. det känns det som det praktiskt är omöjligt för att vi är helt omringade av den andra världen som bara väntar på att få suga tag i oss o slita oss i sär. men dels också för att jag inte kan leva i den blå bubblan. för även om det finns en kamp även där relaterar den alltid till den stora bubblan. det är som människor lever i fina eko-kollektiv. de lever fint o lyckligt i sin lilla gård. men jag vill inte stanna där. om jag ska kunna göra någon förändring i samhället kan jag inte leva helt utanför det. samtidigt som det någonstans ju är dit jag vill, så vill jag inte stanna där.\n\ndärför kommer jag alltid tillbaka till verkligheten.\n\n

ibland undrar jag varför jag gör det. varför jag kämpar. \n\no sen tänker jag på p. o värmen i hans ord när han pratar TILL MEJ. hur glad jag blir när det finns något fint mellan oss. vad vill jag? jag vill ju inte va tillsammans med honom, inte en chans att jag vill det. jag klarar det inte. men trots att vi tycker så olika så finns det något otroligt fint mellan oss när vi båda vill.\n\njag vill ju öppna mej. vill va nära honom. samtidigt som jag vet hur mycket han skadar mej. o människor som jag pratar med blir liksom som att jag skäms för att säga att jag vill va med honom. för jag vill det.\n\nen tanke är liksom varför stannar kvinnor kvar vid män som slår de, jag vet inte. jag kan inte försvara de lika lite som jag kan anklaga de. jag fattar känslan.\n\ndet är nånting speciellt jag känner för honom. o han vill inte fatta att jag fortfarande känner massor känslor för honom o att jag vill bygga en framtid tillsammans med honom. \n\när det därför jag kämpar. de stunder av glädje o närhet vi har mellan oss. då blir jag glad. då finns det nåt mellan oss. det är kanske dit jag strävar.\n\nkommer jag fortsätta sträva o tillsist slå knut på mej själv?\n\nfrågan som virvlar runt är den eviga om värlen.\n\nvarför gör jag det här? varför skriver jag? vad skriver jag? till vad?\n\nvad lever jag i för verklighet? duscha o lyssn på musik. se på film. låt mej va. eller älska med mej.

en god vän till mig skrev nyligen i sin blogg "kan man vara poly i ett monoförhållande, kan man vara mono i ett poly" \n \nMin första tanke var att svaret var ganska självklart. Jag minns uppriktigt sagt inte Vad svaret var men det kändes självklart. När jag långt senare kom att tänka på det blev jag uppriktigt förvirrad och tänkte att det var en väldigt intressant fråga. \n\nTill att börja med beror det såklart på hur man definerar parrelationer. Poly som i PolyAmour eller som i polygami. Båda dessa begrepp är för mig lite flytande eftersom jag har hört dem användas väldigt olika. Polyamour/ polyamori är för mig teorin att man kan attraheras av eller förälska sig i mer än en person (samtidigt) Sen hur människor väljer att praktisera det är ju olika. \n\nI grunden tror jag de flesta inser att det är möjligt att attraheras av mer än en person/ någon annan än sin partner, fast man "väljer bort" dessa tankar. \nÄven om man tänker i polyamorösa tankegånger går det ju att ha vissa överenskommelser. Saker man bara delar med en person, som med hemlisar :)\nMen att acceptera att båda kan ha känslor för andra och se det som något okej eller rent av positivt. vore inte det ett ganska monogamt förhållande enligt vissa mått mätt?\n\nMen går det att tänka mono i ett polyamoröst förhållande? För mig handlar monogami till stor del om ägande, jag kan inte hitta något annat sätt att se det. Har man en väldigt possesiv person och har det behovet är det troligen svårt att inordna sig i någon relation där möjligheten att vara "den enda" inte finns. Tror man att en relation är speciell bara för att man PussasHållerhandenellerHarsex är det givetvis det lättaste sättet att hålla sig kvar på topp så att säga. Monogamin visar för många att de är unika och mer värda för sin partner. För min egen del har jag i monogama parrelationer klargjort att mina vänner är otroligt viktiga och en förälskelse inte är viktigare än dem. \nVänskapsrelationer (om man väljer att göra någon form av distinktion) kräver lika mycket arbete och kärlek som andra relationer. Även om jag inte tänkt hångla med någon annan än min tjej/kille betyder det inte att jag ALLTID vill umgås med den mer än alla andra. Och hör och häpna; jag ser det inte som en skyldighet att dra med relationspersonen på precis allt jag hittar på. \nMonogami handlar om så mycket mer normativa tankebanor än trohet. Istället tycks fokus ligga på vem du får umgås med, sms'a, ringa, hur ofta, när och hur länge. den här delen av monogama förhållanden skrämmer mig mest. Jag har vänner som flippar på sådana saker som att deras partner får sms av någon som råkar vara av det kön som partnern råkar attraheras av. \nDe här begränsningarna är det obehagligaste anser jag (jag vågar inte prata med alla mina kompisars partners mer än ett par ord om jag måste).\nLet's face it folk, det viktigaste är inte att hångla med folk i tid och otid. Men begränsningen att inte ha rätt att göra den du vill med din kropp förutsätter att den är till förfogande för din partner. Människor tenderar att ta varandra för givet. Och är det inte kul att HållahandenPussasHasex jämt så är det "fel" i förhållandet och människor gör slut. vad är grejen med det? lägger du alla kort på en relation kan du givetvis inte ta en vecka off utan måste vara precis sådär intensiv som behövs för att <insert siffra> % av alla äktenskap går åt helvete. Och det är bara de som lovat i laglig mening att älska varandra för alltid, de andra orkar jag knappt tänka på. \nMåsten är sällan roliga. Låt säga att du har ett favoritcafé, du är där flera dagar i veckan och hjälper till för din kompis jobbar där. Sen får du jobb där, samma softa grej bra musik och inget hårt arbete. Du lallar runt så ett par veckor innan du inser att det är jävligt surt att vara bunden till det hela tiden. så inom ett år har du sagt upp dig. Stammisfik varar för evigt , arbete Dödar! där vill jag dra parallellen till kravlös kärlek alternativt normrelation. \n \n

Ibland glömmer jag hur hotade människor blir när man ifrågasätter deras kärlekssyn. men jag blev påminnd igår...\n\n\nJag pratade lite sådär som man pratar med människor ute i cyberspace och kom visst in på någonslags hångel = dåligt samvete, från personens sida. jag frågade lite lätt om det kändes bra med ägandenormer i relationen. personen började med att förklara vad trohet innebär (i motsats till min uppfattning om ägande). som så många andra hävdar P. att det finns massa olika uppfattningar i olika förhållanden. det ser jag som sant till en viss mån, men underliggande är ändå en enormt stark samhällsnorm i de flesta förhållanden (NEJ, du får inte hålla någon annan pojke i handen om du är tillsammans med en pojke. händer är precis som tandborstar starkt symboliska för monogami).\n\nFör att hålla mig till ämnet säger p. "jag tycker man kan definiera otrohet med orden "Att göra något man vet skulle såra den andra". "\noch där kreverar jag totalt, det här är öppet för något enormt mycket skuldbeläggande och destruktiva relationer. människor är inte maskiner utan har olika formade psyken dvs. de mår dåligt av hemskt olika saker. om person A mår dåligt av att person B har vänner av fel kön, ska person A då ha rätt att begränsa person B's liv så drastiskt? jag tror det funkar så, jag har sett hemskt mycket av det. kompromisser betyder att lyda den andra. sen kanske man själv får ställa orimliga krav nästa gång. \nVarför är det en mänsklig rättighet att uttrycka svartsjuka förresten? om man vet att det ligger hos en själv och ens partner enbart skulle må dåligt av det, varför vill man uttrycka det då? jobba med det, prata med någon du litar på. lös problemet, helt enkelt. \n\nsen ändrade p. sig till att det måste vara inom rimliga gränser. i bara den lilla meningen satte han fingret på en stor del av den problematiken jag ser i relationsnormer. man talar inte om dem, men de finns där och de ska kännas självklara. "rimligt" det låter som "sunt förnuft" dvs. det går inte att argumentera runt. ingen förklarade Varför jag inte fick åka ifrån staden en helg utan min partner när jag höll på med sånadär tillsammansförhållanden. men det var ändå självklart för de flesta utom mig.\n\när otrohet när man sårar sin partner tycker jag begreppen blir extremt oklara. kanske man kan använda ordet såra istället?Är man otrogen om man slår sin eventuella partner på käften? \nsom vanligt blir begeppen lösa när man gräver i dem. problemet var bara att personen jag försökte diskutera med inte kunde hantera det utan bad mig skärpa till mig. jag tänker inte skärpa till mig, jag är fly förbannad på normerna och kommer fortsätta vara besvärlig.\n

om brinnande passion och normativa fördomar.\n \n\nen av de stora fördomarna och förvirrade prioriteringen när det gäller parrelationer eller liknande tillsammansskap är enligt mig passionen. det ska brinna, det ska spraka, det ska vara glödhet passion. alla dessa värmerelaterade adjektiv som får oss att tro att vi behöver något som kanske inte går att uppnå i den utsträckning vi förväntar oss. \n\nom man har haft någon form av relation med en människa under ett längre tag är det svårt att uppleva samma spänning. det är som att åka en berg&dalbana riktigt många gånger. förr eller senare blir det mindre spännande, även om det fortfarande är festligt. till skillnad från berg&dalbanan kan kan man såklart spexa till relationer och utveckla dem på ett givande sätt. så relationer är inte menade att självdö, inte under rätt premisser. men första kyssen kommer alltid att vara första kyssen.\n\natt det finns något som heter passion tänker är jag inte ute efter att argumentera emot. men när blev passion viktigare än tillit och värme? många pratar nästan som att kärlek inte kan eller bör existera utan passion. att kärlek är synonymt med sexuell relation. \n\njag har själv varit hemskt indränkt i fördomarna under olika tidpunkter. utifrån kan jag se vad som är samhällets påprackade normer, men då och då har jag stannat upp i de flesta av mina relationer och frågat mig "varför slår det inte gnistor om oss?" utan något tillfredsställande svar. Frågan leder snarare till ett enormt ifrågasättande av både mig själv och relationen trots att det inte är mina utan någon annans prioriteringar. Jag är för det första inte en särskillt passionerad människa (möjligtvis för politiken, men inte full av passion) jag uppskattar mer okomplicerad närhet, förståelse, värme och tillit framför en sexuell spänning. för mig har spänningen ofta baserats på osäkerhet eller någon form av negativa energier. \nmen förr eller senare kommer man tillräckligt nära den andra för att fokusera på så mycket mer än passion . Jag har insett att det som ersätter nyförälskelsen ofta är så mycket bättre uppriktigare och ärligare kärlek än den tidiga beundran av någon man inte känner på djupet. \n\nen del av myten om det perfekta heteroförhållandet är just passionsdelen. men hur kan man konstant ha fjärilar i magen när man har ett liv att leva också? läkare har gång på gång konstaterat att förälskelse är ett tillfälligt tillstånd som hjärtat inte skulle klara av en längre tid. \n\njag är överlag ganska förtjust i uttryck som logik(inte i matematisk mening) och sunt förnuft så jag har mer än en gång satt mig ned och frågat mig själv; vad är det jag saknar? \nhur kan jag mena att ett problem är ett problem om jag inte själv förstått vad det är? varför luras vi tro på alla dessa föreställningar? kärlek är överlag ett hemskt vagt begrepp som mycket väl kan liknas vid kejsarens nya kläder, med andra ord inget man tar i eller försöker analysera. man bara nickar och säger "ja visst så är det" fast man inte förstår glödande sprakande brinnande stekheta vibrationer utan bara något Mycket större.\n \n \n \n \n

en god vän till mig skrev nyligen i sin blogg "kan man vara poly i ett monoförhållande, kan man vara mono i ett poly" \n \nMin första tanke var att svaret var ganska självklart. Jag minns uppriktigt sagt inte Vad svaret var men det kändes självklart (ofta besvarar jag saker i huvudet med sporadiska svordomar när det handlar om saker som är jobbiga). När jag långt senare kom att tänka på det blev jag uppriktigt förvirrad och tänkte att det var en väldigt intressant fråga. \n\nTill att börja med beror det såklart på hur man definerar parrelationer. Poly som i PolyAmour eller som i polygami. Båda dessa begrepp är för mig lite flytande eftersom jag har hört dem användas väldigt olika. Polyamour/ polyamori är för mig teorin att man kan attraheras av eller förälska sig i mer än en person (samtidigt) Sen hur människor väljer att praktisera det är ju olika. \n\nI grunden tror jag de flesta inser att det är möjligt att attraheras av mer än en person/ någon annan än sin partner, fast man "väljer bort" dessa tankar. \nÄven om man tänker i polyamorösa tankegånger går det ju att ha vissa överenskommelser. Saker man bara delar med en person, som med hemlisar :)\nMen att acceptera att båda kan ha känslor för andra och se det som något okej eller rent av positivt. vore inte det ett ganska monogamt förhållande enligt vissa mått mätt?\n\nMen går det att tänka mono i ett polyamoröst förhållande? För mig handlar monogami till stor del om ägande, jag kan inte hitta något annat sätt att se det. Har man en väldigt possesiv person och har det behovet är det troligen svårt att inordna sig i någon relation där möjligheten att vara "den enda" inte finns. Tror man att en relation är speciell bara för att man PussasHållerhandenellerHarsex är det givetvis det lättaste sättet att hålla sig kvar på topp så att säga. Monogamin visar för många att de är unika och mer värda för sin partner. För min egen del har jag i monogama parrelationer klargjort att mina vänner är otroligt viktiga och en förälskelse inte är viktigare än dem. \nVänskapsrelationer (om man väljer att göra någon form av distinktion) kräver lika mycket arbete och kärlek som andra relationer. Även om jag inte tänkt hångla med någon annan än min tjej/kille betyder det inte att jag ALLTID vill umgås med den mer än alla andra. Och hör och häpna; jag ser det inte som en skyldighet att dra med relationspersonen på precis allt jag hittar på. \nMonogami handlar om så mycket mer normativa tankebanor än trohet. Istället tycks fokus ligga på vem du får umgås med, sms'a, ringa, hur ofta, när och hur länge. den här delen av monogama förhållanden skrämmer mig mest. Jag har vänner som flippar på sådana saker som att deras partner får sms av någon som råkar vara av det kön som partnern råkar attraheras av. \nDe här begränsningarna är det obehagligaste anser jag (jag vågar inte prata med alla mina kompisars partners mer än ett par ord om jag måste).\nLet's face it folk, det viktigaste är inte att hångla med folk i tid och otid. Men begränsningen att inte ha rätt att göra den du vill med din kropp förutsätter att den är till förfogande för din partner. Människor tenderar att ta varandra för givet. Och är det inte kul att HållahandenPussasHasex jämt så är det "fel" i förhållandet och människor gör slut. vad är grejen med det? lägger du alla kort på en relation kan du givetvis inte ta en vecka off utan måste vara precis sådär intensiv som behövs för att <insert siffra> % av alla äktenskap går åt helvete. Och det är bara de som lovat att älska varandrqa för alltid, de andra orkar jag knappt tänka på. \nMåsten är sällan roliga. Låt säga att du har ett favoritcafé, du är där flera dagar i veckan och hjälper till för din kompis jobbar där. Sen får du jobb där, samma softa grej bra musik och inget hårt arbete. Du lallar runt så ett par veckor innan du inser att det är jävligt surt att vara bunden till det hela tiden. så inom ett år har du sagt upp dig. Stammisfik varar för evigt anställningar sliter ut en. där vill jag dra parallellen till kravlös kärlek alternativt normrelation. \n\nPolygami är vad jag förstår det månggifte och det var nog inte det M. menade i sin blogg. hade det varit det hade det varit så mycket enklare att svara på frågan. Men jag antar att livet inte kan vara enkelt jämt.\n \n

jag är likhetsfeminist och förbannad. jag är förbannad på genus som kväver människor varje dag. men dessto mer förbannad blir jag när jag stöter på människors enkla förklaringar till relationer baserat på genus. om vi kunde låta bli att uppfostra befolkningen olika pga. biologiskt kön skulle vi heller inte behöva göra en analys av hur vi ska få dem att förstå varandra.Skulle inte john gray skrivit det skulle någon annan idiot gjort det.\n \nJag har länge fascinerats av att det på fullt allvar får framhållas liknande teser utan att ses som biologistiska på samma sätt som rasbiologi. Jag skulle knappast kunna (eller vilja) skriva en bok som heter "negrer är från saturnus och eftersom de bodde på saturnus ringar är de känslomässigt handikappade och oförmögna att ha genuina känslor, arier däremot från merkurius är känslovrak" osv. det skulle vara en för grov generalisering, eftersom samhället (till vissa extremgruppers besvikelse) inte lyckats uppfostra olika folkgrupper att bete sig tillräckligt olika. Med män och kvinnor har patriarkatet däremot gjort ett utomordentligt jobb att inrätta folk i sina fack. \n\nHärom dagen var jag i en bokaffär och hittade dessutom uppföljaren till ovanstående bok "mars åtrår venus, venus älskar mars" som går ut på att den ena planeten är känslosam och den andra vill knulla. jag höll på att avlida redan när jag såg titeln men i brist på självbevarelsedrift bläddrade jag en bra stund i den. teserna är enkla: kvinnors yttre attraherar män och mäns inre som attraherar kvinnor.\nKvinnor måste visa sig svaga även om de är aldrig så starka eftersom annars så sårar de männens stolthet\n\nGenusföreställningarna vi uppfostras med från barnsben legitimeras till fullo och ur dessa genus förväntas vi kunna bygga det perfekta förhållandet. hur ska vi någonsin kunna skapa en jämlik relation med förutsättningarna att vi inte är eller kan bli eller ens Bör vara jämlika.\n\nDessutom kommer författaren med pedagogiska exempel som den gamla klassikern "en man och en kvinna åker bil och hon säger att det vore gott med kaffe och han stannar inte på ett kafé och hon blir omotiverat sur". Alltså är kvinnor helt omöjliga att ha och göra med och män helt okänsliga för fina vinkar.\nAtt mänsklig kommunikation ytterst sällan fungerar och i vissa fall knappt existerar är nog inte något nytt, men att göra det till ett könsrelaterat problem är rentav skrattretande, och framförallt skulle det i praktiken propagera för ett separatistiskt samhälle. om alla män förstår varandra och kommer överens och vice versa skulle man kanske dela av världen rakt av för världsfredens skull?\n\nMän är från tellus\nKvinnor är får tellus\nGILLA LÄGET!!\n(eventuellt skulle väl bush gärna få bosätta sig på mars som det talats så mycket om.)\n \n \n \n

det här handlar om bell hooks. om att se kärlek som en praktik och inte som något vi huvudsakligen känner. \n\ndet finns problematiska bitar. hur ska vi egentligen förhålla oss till en relation? till vårt engagemang i den? \n \nett sätt att tänka omkring det kan vara att se den här konceptionen av hooks som ett verktyg man själv kan bära med sig. man kan tänka efter. okej, men engagerar jag mig verkligen i den här människan nu. eller i mig själv? ska jag det? ska jag inte det? beroende på svaret på de frågorna så får vi också ramar för hur ett engagemang kan se ut, eller inte se ut. sedan är kanske det viktigaste något sorts samförstånd om vad man söker tillsammans. beroende på relationens intensitet liksom de typer av uttryck som finns i den (ryggdunkar, uppsexningar, tedrickande) och vad dessa för med sig för föreställngar och speciella frågor. ur ett relationsanarkiperspektiv, eller mer konkret just rörande att välja varandra när man vill hänga, blir det lite att se på vilken nivå man vill lägga relationen. hur intensiv? vad har vi för "paket" som andie nämner i någon artikel. helt enkelt - hur ser relationen ut och vad kan jag förvänta mig av den andre? vad kan den förvänta sig av mig? \n \nvad kidsen själva bestämmer är kanske det mest intressanta. men också att föra in ett perspektiv om vad kärlek kan tänkas vara, om man nu är intresserad av att slänga sig med sådana ord eller med praktiker och uttryck vilka i dominant diskurs tenderar vara relaterade till kärlek. \n \nen direkt vinning för mig rörande kärlek som praktik är att jag förlorar kravet att känna och tycka och tänka på ett speciellt sätt. istället kan jag gå in i en reflexiv praktik där jag ser till mina och den andres behov över ett längre perspektiv. istället för att känna känslokrav kan jag se huruvida jag vill leva upp till de föreställningar som finns, försöka förändra dem sedan ingå i praktiken - om det nu är en praktik jag är intresserad av. man skulle kunna i ett butlerskt perspektiv se det som att göra kärlek eller göra relationer. \n \njag må vara trött och ha ont i magen och otroligt opepp på att sexa upp min kamrat, men jag kan vara medveten om att det samspel vi har - våra gemensamma praktiker - bygger upp något hälsosamt. \n \nhooks lägger stor vikt vid att välja kärlek, att välja om vi vill älska. jag menar att vi med denna konception kan göra detta. \n \nsedan blir det förstås hemskt förvirrat när vi vimlar mellan olika diskurser och olika spännande normativa eller andra förväntningar ställs på oss. men ett verktyg. det ser jag. och en väg ut från problemet att kontraktsbundet känna. det finns i min mening en stor skillnad mellan att känna och handla. och vad är meskärleksfullt? att vilja kasta sig på någon, eller att i ett längre perspektiv engagera sig i människans väl?

det här handlar om hur världens fortplantning skulle fungera (eller ens existera) utan hetereosexualitet. eller ett förtydligande om hur det skulle gå till.\n\nsom det är i nuläget finns det tydliga könsnormer och könsfack som vi alla stöplas in i och måste följa från det att vi föds. i de föreställningarna ingår även att kvinnor och män är två motsatser som dras till varandra. i och med föreställningen att det bara finns två kön och att de dessutom självklart är sexuellt attraherade av varandra, görs heterosexualiteten möjlig att finnas.\n\ndet finns dock några människor som insett att de inte klarar av att leva i de här trånga facken utan valmöjligheter och börjat undersöka om det fanns andra möjligheter och alternativ. i och med det skapades homosexualiteten, vilket innebar att man nu även kunde dras till en person av samma kön. dock fanns det fortfarande en tydlig gräns mellan de två könen. och även att alla klart och tydligt hade förmågan att skilja mellan sexuellt och ickesexuellt. även könsnormerna finns kvar i lika stor utsträckning.\n\nsen var det vissa som inte lyckades passa in där heller och uppfann därför bisexualiteten. där hade man nu möjlighet att vara sexuellt attraherad av båda könen.\n\nkvar blev nu de människor som inte ansåg att det bara fanns två kön och som dessutom kunde ha vissa svårigheter med att veta skillnaden mellan sexuellt och ickesexuellt. problem med att lyckas placera in alla relationer i en tillsammansskapskategori som innebar sex och kärlek eller i vänskapsrelationer som inte innebar sex eller kärlek. var gränsen går fysiskt och psykiskt är det ingen som riktigt kan svara på. men den finns där. helt klart.\n\ndet här betyder inte att den här lilla gruppen som blev över är överkåta och ute efter att hångla med så många som möjligt. de tycker bara inte att de val vi fått är några val.\n\natt inte va heterosexuell innebär alltså inte att man inte kan känna attraktion till personer av motsatt kön. det innebär inte heller att man självklart inte vill ha sex med personer av motsatt kön. eller att man inte kan njuta av det. (det är inte direkt så att man lider av att sex med folk av motsatt kön bara för att man inte är heterosexuell. om man säger det utgår man ifrån att alla är heterosexuella, alternativt ickeheterosexuella och därigenom homosexuella.) det innebär inte heller att bara för att man inte vill stöpa in sin sexualitet i de fack som finns, har man ingen sexualitet.\n\ndet innebär ett öppet sökande efter kärlek och möjligheter att mötas och leva med människor bortom all sexpress och kärlekshysteri. \n\noch det skulle innebära precis lika många barn som i ett heterosexuellt samhälle, möjligtsvis med färre skiljsmässor och fler vuxna som stöd till varje barn.

!och därför suger det med olika kärlekar\nom man tittar på i grunden hos människan, så finns det inte mycket som talar för att vi skulle va monogami även om hela världen verkar vilja hävda att det är biologiskt.\n\nmonoamori innebär att man är kär och känner kärlek till en person i taget. också att man lever och har sex med denna enda person. polyamori innebär möjligheten att man kan vara kär o känna kärlek till flera personer.\n\ni det här samhället som vi lever i finns det en heteronorm som säger att det är självklart och normalt att vi ska leva med en person, helst av motsatt kön och även att det bara finns möjlighet att vara kär i en person i taget.\n\n''de två olika kärlekarna''\nom vi först börjar vända och vrida på den kärlek som så ofta brukar definieras kär och lika ofta leder till att folk blir tillsammans. det är denna kärlek det handlar om när man börjar snacka om sexuelitet eller mono-/polyamori. möjligheten att känna kärlek och vänskap till flera personer diskuteras aldrig. det ses som självklart att man kan tycka om flera personer. bara inte på det där speciella sättet.\n\nhur har vi då lyckats göra den här extremt tydliga skillnaden mellan kärlek och kärlek? o hur vet man var gränsen går? var gränsen går vet ingen säkert. det är individuellt. det finns inget definierat. "det vet man" hör jag ofta folk säga, "det är sånt man känner".\n\ndock är skillnaden tydlig i hur den tar sej ut i handlingar. kärleken, som vi skulle kunna kalla kär-kärlek, begränsar, upphöjer och förändrar.\n\nmen det är den andra kärleken som är intresssant. om vi nu är så monoamorösa som folk vill säga, hur kan vi då tycka om och älska flera kompisar? älska vår familj? våra syskon?\n\nskillnaden mellan de olika kärlekarna är gjord. och finns helt klart där. men jag skulle hävda att den är föränderlig. även att det är vi som skapat den och i och med det är det även vi som kan ändra på den. den största skillnaden är att den ena bara räcker till en person (ska bara räcka till en person) och den andra till hur många som helst. där finns det alltid plats för nya bekantskaper.\n\nmånga säger att skillnaden mellan kärlekarna är känslan. "det är ju helt olika känslor!" kan folk utropa. jaha, kul för er, kan jag tänka, att ni så fint kan sortera in alla era känslor o relatioenr i kär-kärleken och den andra kärleken. men var ska jag planera mina glädjekänslor när man ser en vän man tänkt mycket på? eller känslan av att någon håller om en, tätt intill. det fina i att baka bullar eller värmen från nåns tår? trygghet, känslan av tillfredställande när man för en vild diskussion eller lättnaden av att skratta hysteriskt? var ska jag placera in de?\n\njag håller inte med er. jag hävdar att det inte alls finns två tydliga odefinerade kärlekar som det är stor skillnad mellan. jag vet att skillnaden finns, för att ni vill att den ska finnas och då skapar eller reproducerar den, men den finns inte automatiskt.\n\noch om vi dessutom går bort ifrån att kärlek är känslor och istället ser kärlek som handlingar, blir det omöjligt att dela upp i olika kärlekar som grundar sej på känslor. då är kärleken vad kärlekn gör och inte två statiska känslofack som man kan placera in folk i.\n\n''kär i flera personer''\nen annan sak som talar emot att vi skulle va så monoamorösa som vi ger sken av är om vi går tillbaka till möjligheten att vara kär i flera personer och tittar på några relationer. \n\nett ganska vanligt exempel som jag brukar se hos mina kompisar, är när de är på jakt efter sin drömpartner eller bara allmänt kåta eller sugna på hångel eller behöver en kram. då är ögonen öppna och sökande. efter varje objekt som kan tänkas va ett alternativ. det brukar inte innebära att det bara är en person de blir intresserade av. sen blir de dock tillsammans med en person och genast känner de ingenting längre för alla andra. eller får iallafall inte göra det. sedan när de gör slut, kan det ta en dag och så är personen intresserad av någon ny. \n\nser vi inte där att vi inte människor inte alls är så monoamorösa som vi låtsas. det finns ingen naturlag som alla följer där man bara har möjlighet att vara intresserad av en person i taget. vi stöper själva in oss själva i små fack för att vi bara vet att det ska va så, av rädsla eller omtycknad. av vana.\n\n ''otrohet''\ndet känns som att våra otroligt pålitlig och alltid sanningssägande och objevtiva källor som aftonbladet och expressen jämt och ständigt har ny otrohetsstatistik. "Så här många är otrogna", "Så här många kommer va otrogna i sommar". Jag har inte lyckats få tag på någon av deras statistik och även om jag tycker de är helt hemska så lägger jag ändå lite tanke vid de.\n\notrohet är någonting som förekomer. o man kan ju fråga sig vad otrohet kommer utav. beror det på de orimliga krav vi ställer på oss själva i tron att det är biologiskt/naturligt/självklart?\n\nom vi först går djupare in på känslan kär, eller vi kan börja med att titta på känslor i stort. en känsla är inget konstant. jag blir arg och ledsen och glad och jag går inte runt och är arg och ledsen eller glad hela tiden. alltså är känslor föränderliga. varför skulle då inte känslan kär vara det? varför förväntas den vara konstant. om andra känslor och behov ändras, borde inte den också göra det?\n\njag tror på en kär-känsla som kommer och går, som är i nuet men som inte är bindande eller för alltid. en känsla som inte leder till handlingar utan bara i sig är väldigt fin.\n\nmen lika lite som jag går och är arg på nån i ett långt streck, går jag inte heller och är kär i någon i ett långt streck.\n\nkan det vara en orsak till otrohet? att folk faktiskt blir kära elelr känner nyfikenhet eller lust till andra personer även om den är tillsammans med någon?\n\n''djurriket''\nför ett tag sen var det otroligt mycket snack om djur och alla människor verkade relatera allting till att vi kom ifrån djuren eller aporna och att det var därför vi betedde oss som vi gjorde och kände som vi gjorde och allt var instinktivt. ja, så då tänkte jag skriva om att det faktiskt inte alls var dte mest normala att djur lever hetero-monogamt.\n\nmen efter det började folk dissa mej totalt när jag började snacka om djur och tycket jag var jättelarvig och alla tyckte helt plötsligt att det var helt självklart att alla inte lever hetero-monogamt. så det gjorde tat jag helt tappade idéen och tankarna som jag hade tänkt skriva och med risk för att diskussionen hamnar där skriver jag inte om det.\n\ndock kan jag ju bara upplysa om att det finns jäkligt mycket coola djur som inte alls är heteromonogama!!\n\n''så''\nså, har vi inte kvar skillnaden mellan de olika kärlekarna, kan folk helt enkelt inte va monoamorösa. och möjlighet att tycka om flera människor verkar ju inte folk ha nåt problem med.

(direkt citerat Navid Modiri)\nom okomplicerad närhet...(?)\n\nÄrligt talat vad är det för fel på kärlek? frågar sig folk i motsättning till relationskritik. Som om jag inte förstår människor strävan efter kärlek. Det är väl naturligt att vilja ha en hand att hålla i om det är jobbigt? Att man vill känna någon annans andetag mot sin hud? Att vilja ha någon som kan stryka en över håret och tycka att man är vacker? Att man vill somna till ljudet av hjärtslag? vilja kramas, dela sitt liv, ha sex, ha någon att bo med, ha någon att älska?\n\nPersonligen är jag enormt med på ovanstående men för att kunna analysera vad som går så enormt fel för så enormt många så måste man ibland peta i lite saker som tycks heliga. kärlek är en sådan. \nVi måste få vara mänskliga för att må bra, det är min utgångspunkt. att få värme, närhet och kärlek är viktigt för vårt välmående. Men att de flesta ser ett heteronormativt monogamförhållande som det enda sättet ser jag som ett problem. För från det hållet är det mer eller mindre självklart att man försöker komma in i nålögat. om det är enda sättet att få någon form av närhet så gör man det man måste, även om normen skaver. \nMen backar vi ett steg är det inte omöjligt att vara nära utan att tolka in alla föreställningar om hur ett förhållande är utan istället skapa definitioner.\n\nJag har i stor utsträckning människor som kan ge mig den närhet jag behöver för att fungera, utan att kräva något som får mig att flippa ur. Människor som kan hålla min hand, stryka mitt hår, att bo med, att få tröst, tillit, närhet och kärlek ifrån. Men det behöver inte nödvändigtvis vara samma person som man väljer att gå på teater med som man sover hos, eller samma person man pussas med och bor med. Alla relatationer är unika och även om jag inte tvingas till någon abskyr "trohet" känner jag givetvis lojalitet mot mina kamrater. Respekt, ömsesidighet, välvilja och ärlighet är A och O för mig. Jag är inte ute efter att utnyttja någon men tänker inte helle låta någon få mig att göra något jag inte vill. \nTrots det tenderar många att undra om jag är helt okänslig/egoistisk som har ett sånt här tankesätt. Som att människor eller närhet inte betyder något för mig. De här slutsatserna blir lite förhastade enligt mig,för att citera valfri film "So that kiss ment nothing to you" om någon gör misstaget att kyssa någon de inte planerar att leva lyckliga med sen. För mig är det snarare tvärtom. Om baktanken inte var att man skulle bli tillsammans borde kyssen betytt mer. Är man tillsammans blir saker lättare taget för givet men om jag kysser någon är det för att jag verkligen vill det just då och inte av förväntningar. och Det betyder massor för mig. Även om slutsatsen inte är den samma som inom katolska kyrkan. \n\nKan vi inte bara enas om att man kan hålla någons hand utan sexuella undertoner, man kan vara nära någon bara för att, sex betyder inte "jag vill äga dig" och ibland är en kyss just bara en kyss.\n\n\n\nps. illustrerad vetenskap nr 3, 2003 skriver förresten som en rubrik "förälskelse är psykos, kärlek är förnuft". Nu är jag förvisso ett källkritiskt new-age-flum men i det här fallet är jag med på noterna. Det går att vetenskapligt bevisa vad som händer i kroppen när man är förälskad. Det är som att åka berg&dalbana. underbart sålänge det varar men det kan inte vara för alltid. kroppen klarar det inte och hur psyket skulle må vet jag egentligen inte. Men ordet kärlek är så mycket mer och som flockdjur (för att vara nere med biologin) måste vi värdera det. KÄRLEK ÄR FÖRNUFT. Fast förnuft är inte nödvändigtvis kärlek. \n\n

''reflektion ett igår'': jag satt o lyssnade på britney spears igår. o så tänkte jag och tyckte att låtarna var ganska fina. det handlade liksom om att det kan betyda så mycket med närhet o att man bara vill vila i någons famn o ha en godnattkyss.\n\nmen. skillnaden som jag upptäckte är att hennes tillvaro bygger på det. den bygger på att man har den där famnen eller närheten och det är ens allt. ens eget skapas utifrån det och utan det finns man inte, är inget, existerar inte. jag kan tycka det är jätetfint med närhet o jag vet hur mycket en kram eller ett bultande hjärta eller bultande mage (som när man sprungit jätelångt o sen bara andas mot varandras öron), men liksom. vi kan ju inte leva på det. leva utifrån det. det är nåt fint som vi kan nå utifrån våra liv, men vi kan inte grunda allt på det.\n\n''reflektion två igår'': jag hatar att gå in i en dataaffär. för det första jobbar det bara killar där. o så känner jag mej så himla tjejig. typ hjälplös o liten. o även om mina kära klasskamrater pratar om att powerlevela och att saker laggar hela dagarna, så kan jag ingenting om datorer. åhh. suck. \n\n''reflektion ett idag'': jag blir så glad. när jag inte orkar, så är det andra som utropar o påpekar "hallå, vi är faktiskt sex stycken i ett lag. samarbete! jag finns! jag kan!" på jumpalektionen. ojoj vad bra. jag såg en sårbar flcika idag så ledsen som jag aldrig sett henne förut. det berörde mej djupt att se henne så förtvivlad o sårbar.\n\nfick ett ögonblick av ögonkontakt idag. det var så fint och gjorde mej så glad så glad. sen att den här sabla gentlemanna stilen o att killar ska spela att de är räddare i nöden o störst, bäst och ska hjälpa alla svaga tjejer. det kan vi ju skippa. snälla. kan ni inte sluta spela gentlemän???

var går gränsen mellan att försöka upptäcka fler skillnader än vad som finns och att kunna se det som verkligen är?

först och främst kanske kan ska förklara vad en icke-vilja är. det är att verkligen känna som en motbjudande känsla, en motsträvan. en känsla eller vilja av att verkligen ''inte'' vilja göra någonting, eller inte känna någonting. när man verkligen inte vill det. en anti-vilja. \n\njag vet vad icke-viljor är. o det är ingen rolig känsla. jag kanske ska säga att i liten grad och ibland tror jag att icke-viljor kan va bra och kanske rent av nödvändigt. men om den sitter i jättelänge eller för alltid så är det inget roligt. varken för den som känner det, eller den som det känns emot.\n\nett exempel på en icke-vilja som varar en kort stund och som kan va bra, (eller inte bra, men inte dåliga) är t.ex när jag inte vill ringa en person, faktiskt inte känner för att träffa den. inte alls vill träffa den. när man är trött och off på hela världen o alla männsikor eller bara på en människa eller bara en stund och helt enkelt inte vill av massor olika orsaker. kan va att man inte orkar, är ledsen eller helt enkelt inte känner för det.\n\nmellanskiftet är det skick som finns mellan att vilja göra någonting eller att känna någonting och där man inte vill någonting och inte känner någonting. jag tror att vi oftast befinner oss i mellanskiftet. det kan låta pessimistiskt och jämngrått, men jag tror det är lite så. det är klart att det är eftersträvansvärt att hela tiden och alltid göra saker som man vill till 100% och leva helt i nuet och verkligen va helt medveten om vad man gör, men så är inte fallet för mej iallafall.\n\nt.ex så kan man ibland känna "oj, vad jag tycker om den här människan" eller utbrista "vad du är bra!" eller ha en jättestark känsla av att man verkligen vill/måste baka pannkakor. det är ren reflex, en känsla som är intensiv och som man bara känner. \n\nett problem jag har stött på med flera människor är, att när man inte säger att den är bra, eller inte besvara "jag älskar dej" med ett sött leende och "jag älskar dej också", så ser de det som en icke-vilja. d.v.s att jag tycker illa om den eller att den är icke-bra. så är absolut inte fallet. o det kan ställa till lite problem ibland.\n\nmen det jag insåg häromdan var just det. det finns inga icke-viljor i mellanskiftet. icke-viljor är en sån stark vilja, en slags avsky fast jag inte tycker om ordet. det är stor skillnad mellan att inte tycka om nån och tycka illa om den. det är den skillnaden som är mellan mellanskiftet och icke-viljor.\n\njag kände idag när jag satt ensam i matsalen att jag inte ville sitta med nån annan. men det var ingen icke-vilja. det var bara att jag inte ville det. \n\nnär någon kan utbrista: "nej, det var inte det jag sa" när jag frågade om personen sa att hen tyckte om mej/ att jag var bra (för att jag hade hört det) - utan bortförklaringar och en fortsättning som måste lyda "...men det är klart jag tycker om dej."- det är då man hamnar i mellanskiftet.\n\njag blev så glad när jag insåg att alla vänner som inte vill träffa en eller som inte hör av sig, så finns det iallafall inga icke-viljor. det är inga icke-viljor som är grunden även om de inte vill träffa mej. och det är en jättestor skillnad. för icke-viljor kan man inte riktigt göra nåt åt. personen vill helt enkelt inte träffa en då.

jag har inte riktigt samma behov av närhet som många andra.\n\nvissa kompisar säger att så länge det är bra med sin partner/de fortfarande är kära eller liknande, har de inte behov av att vara med någon annan fysiskt.\n\nen annan vän pratade om tre-månaders-regeln. att en klarar sig tre månader utan fysisk (sexuell) kontakt, d.v.s om hen var tillsammans med någon och inte fick fysisk kontakt på tre månader skulle hen vara otrogen.\n\njag känner att oavsett hur bra en relation är eller hur mycket fysisk kontakt jag får, har jag ändå behov av/vill ha fysisk närhet från andra människor. är nyfiken på nya människor och söker kontakt.\n\ndet handlar inte om otrohet. det handlar inte heller om att jag är sexgalen eller överkåt. det handlar helt enkelt om att jag mår bra av fysik närhet och ser den som någon fint, något mysigt. och att jag inte ser den fysiska närheten som en bekräftelse på hur mycket jag tycker om personen.\n\n''jag förstår'' mej inte på otrohet.\n\nmen jag förstår mej på lyckan när kompisar blir singlar. och jag förstår mej på ditt leende och glittrande ögon.

jag tänker på det som är det viktigaste av allt. det som står allra först när du kommer till denna artikelsamling. jag tänker på att det här handlar om ett öppet sökande efter sätt att mötas. om en vilja att leva med människor i hälsosamma samspel. ibland handlar det om att älska. ofta handlar det om att vara kärleksfull.\n\ndet viktigaste är inte hur det ser ut. det är inte vad vi kallar det. det är inte att vi måste göra tvärt om eller ha sex med alla som verkar spexiga. det viktigaste är att vi lever och mår bra tillsammans med andra. inom dom ramarna är jag villig att lyssna på alla förslag, för inom dom ramarna finner vi välmåendet.\n\ndet betyder att alla inte behöver göra samma val. att alla kanske inte ser ett kritiskt vänskapsbegrepp inom ramarna för en hooksk kärlekssyn som lösningen för just dom. om saker är meck, tänk själv. prata med människor. finn en lösning. bli inspirerad av oss, eller inte alls. \n\nvi kan inte heller ge oss hän i utopiska utsvävningar om hur vi skulle vilja att saker ska se ut. saker ser redan ut. saker finns här. i verkligheten. med dig. det är det häftigaste någonsin. verkligheten. det handlar om att vi måste se till de faktiska förhållanden som finns i våra liv. det handlar om min rädsla eller människorna på gatan som stenar dig om du går naken. i världen, i mig, och mötet med andra finns både en tröghet som stabiliserar och möjligheten till en kreativitet som inte bara strävar mot det som är utan istället utnyttjar det som kan menas vara och elaborerar därifrån.\n\ndet betyder inte att vi ska anpassa oss eller att vi ska begränsa våra drömmar, men det betyder att vi tar alla de saker som behövs tas i åtanke, just i åtanke, för att kunna realisera det vi önskar. välmående. möten. allt det där.\n\ndet finns otaliga sociala och psykologiska dimensioner vi måste ta med oss i den här färden. en hel massa förståelse för just dig och dina erfarenheter. jag vill möta dig och jag vill att både du och jag mår bra i det mötet. vi måste själva kunna leva med relationer, i oss själva, tillsammans och med andra. dessa olika dimensioner har kanske olika svar och är kanske mer eller mindre beroende av varandra, men de finns och måste tas i beaktande, inom rimliga gränser som vi lämpligen försöker finna både själva och tillsammans.\n\ndet finns också tidsliga dimensioner som är viktiga. det är det kortsiktiga och det långsiktiga. det är det kommande och det varande. i mitt möte med mina kamrater vill jag i nuet och i ett längre perspektiv ingå i samspel hälsosamma för mig själv, för dem och för andra människor samt i förhållande till dessa.\n\nen radikal linje är alltid en linje som kan skapa det vi önskar. det handlar med andra ord inte om att ha den häftigaste frisyren, den coolaste teorin eller absolut sanna principen, utan som sagt helt enkelt det som ger oss kärlek. hälsosam kärlek för kärlek är det som är hälsosamt. det är inte frånvaron av smärta utan närvaron av det direkt helande. det om något är radikalitet.\n\nkärleksfullhet kanske utesluter den grad av analys och grävande som jag utsätter människomöten med och om så är fallet önskar jag inse detta. men jag ser så mycket tokigt och jag har erfart så mycket tokigt att jag inte kan blint dundra framåt så som jag förväntas göra.\n\njag vill se konkreta verktyg för att människor ska kunna möta varandra och tillsammans hela varandra. där ser jag en föreställing om kärleksfullhet som att handla utifrån en vilja och en praktik där vi söker det som är bra för både dig och mig. endast kärleksfullhet kan läka ut de sår vi har och de destruktiva beteenden vi utvecklar. endast det kan på allvar sätta stopp för det våld som görs mot oss och som vi för vidare genom våra rädslor och såriga erfarenheter. problem finns, helt enkelt, de finns.\n\njag vill möta människor med den kärleksfullheten där ingen förminskas och ingen utplånas. där de former vi intar är former vilka ger oss mer än de tar. jag vill mötas men jag vill inte mötas bara för att krossas mot det som vi inte vill se. jag vill mötas på riktigt.\n

!eller min kritik av gränsen mellan sexuellt och ickesexuellt\n\nen annan grej jag tänkte på var varför jag inte får kyssa mamma. alltså, man kan röra vid varandra väldigt mycket, va nakna och pussas. men inte kyssas och inte ha sex.\n\nvarför ses det som fel? från början? jag kan förstå att sexuellt kopplas samman med att skaffa barn, eftersom jag är skaffad av mamma och pappa så kan man ju inte skaffa barn med den man själv är skaffad ifrån.\n\nmen varför kopplas kyssar ihop med sex? och om vi redan har skiljt på känslor och handlingar så är sex en handling och inte en känsla. och vi känner inte samma sak. jag känner en sak när vi pussar varandra godnatt och hon en annan.\n\nnär hon rör vid min mage och arm så är det skönt. någonstans är det det som jag blir glad över för att det är då skillnaden mellan sexuellt och inte sexuellt försvinner. \n\n''välja att bli upphetsad''\njag har upptäckt att det väcks känslor i mej vid beröring. jag känner saker när folk rör vid mej. det kan va glädje, välbehag, upphetsning, obehag eller något annat beroende på situation, humör och person.\n\natt göra skillnaden mellan de och dela upp och bestämma när man ska göra vad känns kasst. i första hand för att det är svårt. jag kan inte riktigt skilja mellan olika känslor och finna nåt samband alltid och dessutom känns dte bara dumt och onödigt.\n\nmen dte jag oftast märker är att jag har en spärr med människor. det här får jag inte känna. jag ger inte mej själv tillåtelse. o då känner jag inte det. och med upphetsning och kompisar. att vi kn röra varandra väldigt mycket men jag har ändra spärren/gränsen där. det är först när jag tar bort den som jag kan bli attraherad av människor. med vissa kan jag släppa det och bara va mej själv och känan vad jag känner.\n\noch med min mor känner jag samma sak. där får jag inte känna vadsomhelst, t.ex inte upphetsning.\n\nmen gärna en massor andra saker. och jag kan erkänna att det är jätteskönt när man blir kliad eller folk rör vid en. inklusive mamma och ger jag mej själv bara tillåtelse så kan känslor smälta ihop med någonting som kallas upphetsning eller välbehag eller så. liksom massage. att man känner lust. det är ju bara idiotiskt att förneka sina känslor. sen kan man ju dock se till vad man gör av sina känslor och vilka handlingar man väljer att göra, men det är en annan sak.\n\n''förbjudet område''\njag känner att jag själv berör ett förbjudet område. att skulle nån nämna sexuell lust och föräldrar och barn i samma mening skulle kvällstidningarna ha kul i flera dagar, speciellt om människan var seriös till på köpet och inte ens pedofil. och själv tänker jag på våldtäkt och incest när jag tänker på det.\n\nmen det handlar inte om det. det handlar absolut inte om ofrivilliga saker. det handlar bara om känslor och dessa olika indelningar och begränsningar som finns i vårt samhälle. det handlar om normer och långvariga relationer. jag vill bar afå folk att tänka till lite.\n\n''turn the system upsidedown''\nså, vidare, varför kopplas nu kyssar ihop med sex? och varför ses viss lust och närhet som bra och nödvändig för barn medan viss är helt förbjuden? varför får man inte kyssa varandra? jag skulle kunna tänka mej att det oftast innebär lust, där känner man saker, och de sakerna är ihopkopplade med känslor som leder till sex.\n\nmen om vi börjar dela upp sakerna. splittra de mitt itu. och vända allt upp och ner. då kyssar inte längre leder till sex. och sex inte innebär att man ska skaffa barn.\n\ndå ser jag inte problemet.\n\ndet finns många falska föreställningar, saker folk tar för givet. men som oftast (eller ibland) inte stämmer. det är t.ex att man inte kan känna saker (känslor man inte får känna, "förbjudna" känslor, t.ex lust) om man bara pussar någon, utan det ses som kärleksfullt och bra för barn. om man kysser någon tar man för givet att det är en massa känslor och lust inblandat - och eftersom man inte får känna lust till sina föräldrar så kan man inte kyssas. (sen hur det förhåller sej i praktiken spelar ingen roll d.v.s man kanske känner saker när man pussas godnatt om också, men det är de falska försetällningarna som gäller.)\n\nandra falska föreställningra kan t.ex. vara att fråga folk om de är tillsammans med någon för att dte då är ett tecken på lycka och att man har kärlek i livet.\n\n''jag tror inte'' jag är ute efter att åståkomma en kärleksrevolution där alla ska hångla upp sina föräldrar, snarare kanske att vi skippar den här uppdelningen och inser att saker och ting inte alltid är som de ser ut att vara.\n

det är här något så mystifikt som ett svar på en artikel som ännu inte har skrivits. när jag i morse såg att kamrat hannah menade att inom kort skriva en artikel med titeln 'därför är alla polyamorösa' insåg jag att jag ville svara, att jag var tvungen att svara.\n\n!att möta det som ska mötas\nmin första tanke var att hens artikel skulle argumentera för att alla är förmögna att känna och engagera sig i flera människor på än gång inom ramarna för någon sorts västerlänsk passionskärlek, vilket jag ämnade att argumentera emot. sedan insåg jag att jag nog måste ha gjort en normativ tolkning av amorös. då gjorde jag istället läsningen att hannahs argument var att vi stirrar oss blinda på den passionerade och romantiska och något sexuellt betonade kärleken och missar att det i våra liv också figurerar många andra typer av kärleksrelationer - se bara till alla våra föräldrar, medmänniskor, främlingar på gatan, systrar, kamrater, hundar, små råttor, gud eller gudar, diverse spöken och andar med mera. det hen menade var då istället att ifrågasätta föreställningen om att den romantiska, passionerade och sexualiserade kärleken - låt oss från och med nu kalla den rompas - i vissa sammanhang har en särskild plats framför andra kärleksrelationer.\n\n!det här med hierarkier och normer, eller den överordnade rompas\ndet är med andra ord ett argument som ifrågasätter hierarkisering av olika typer av relationer. i den här bemärkelsen menar jag att det handlar om samma typ av organisering som när vi ser mannen (1) som norm och (2) som överordnad. med andra ord handlar det här om ett ifrågasättande av rompas som en överordnad typ av kärlek.\n\natt den är överordnad kan vi se i ett uttalande i stil med "nä, vi är bara kompisar." vi kan på samma sätt utsagan "blod är tjockare än vatten" se att kärleken inom familjen väger tyngre än den till kamrater. kärleken vi finner i vänskap menas på samma sätt, men i andra sammanhang, vara den sannaste och renaste kärleken. hela tiden tävlar vi. bäst i världen är det.\n\nvi skulle kunna säga att människor är ganska bra på att konstant försöka överordna saker. jag kan tycka att det inte alltid är så bra. mycket av det jag och mina kamrater har skrivit här tidigare har handlat om ett ifrågasättande dessa tokerier. och varför bryr bi oss? jo alltså överordnandet ocb normprocesserna tenderar att göra så att människor kommer i kläm.\n\nistället brukar vi föreslå - försiktigt för att inte göra anspråk på att ha den enda sanna och överordnade sanningen - att ett roligt sätt att se kärlek på kanske är att inte rangordna våra relationer och plocka in dem i olika fack. vi vill istället låta dem tala för sig själva.\n\natt vi alla håller på och bråkar om vad kärlek är kan menas bero på kanske huvudsakligen tre saker. först för att kärlek är något mycket viktigt i människors liv, för det andra för att ordet används på så olika sätt av olika människor i olika sammanhang och slutligen, för att det i många människors liv verkar finnas en brist av kärlek, eller att kärleken upplevs som svår och komplicerad.\n\n!kärleken som en engagerad praktik, föreställning number two\nde som har pratat med mig torde vid det här laget veta att jag själv förespråkar en syn på kärlek som å ena sidan en praktik och å andra sidan en process. med andra ord menar jag att kärleken är vad den gör, en så kallad funktionalistisk syn, och att vi bäst förstår detta genom att först titta på våra handlingar, sedan på det samspel som byggs upp mellan parterna och slutligen de effekter dessa två dimensioner har på oss.\n\ndär definieras kärlek som ett engagemang i sin egen och andras välbefinnande. i detta tar jag mycket från bell hooks som gärna går i polemik mot en föreställning om kärlek som enbart eller huvudsakligen en känsla. detta menar hon är en avgörande anledning till varför vi finner det så svårt att ingå i älskande relationer med människor liksom också varför dessa relationer ofta kan få destruktiva drag.\n\ndet hon försöker göra är att ge oss verktygen att medvetet bege oss in i kärlekens territorium istället för att låta allt flyga omkring vind för våg. hon ger oss möjligheten att älska ansvarsfullt och engagerat. för att återvända till ämnet lite, så ger hon oss en föreställning om vad kärlek är, vilken hon kontrasterar med föreställningen om kärlek som en passionerad känsla. med andra ord inbjuder hon oss att förända vår syn på kärlek.\n\n!ett sätt att tala och tänka omkring kärlek, världen, verkligheten. också allting\nhär berör vi en viktig punkt - synen på kärlek. jag arbetar själv från ett perspektiv där vi måste förstå kärlek som resultatet av diverse mänskliga handlingar och biologiska förutsättningar förstådda genom historiska sociala processer. där måste vi även förstå föreställningarna om det biologiska som historiska processer som drar in våra kroppar i ett system av betydelser, där vi även måste förstå våra kroppar på samma sätt.\n\nmed andra ord menar jag att jag utgår från ett perspektiv där vår verklighet är socialt konstruerad. vad som finns bortom denna sociala konstruktion kan jag inte svara på - eftersom jag bara kan söka att förstå världen omkring mig just genom dessa sociala konstruktioner. med fackspråk menas det att verkligheten är diskursiv - språklig - och att vi är begränsade till detta språksystem och inte kan uttala oss om vad som finns utanför det. ur ett sådant perspektiv är kärlek således en social konstruktion, som dessutom är kulturellt och historiskt specifik, men för den delen inte mindre verklig, påtaglig eller viktig.\n\ni korea älskar dom konstigt, kärleksföreställning #3 och också #4\nur det perspektivet finns det många sätt att förstå kärlek. vi kan till exempel se till sydkorea där en studie av r. a. brown menar att det finns två olika kärleksbegrepp som figuerar sida vid sida.\n\nå ena sidan har vi sarang, vilket vi kan förstå som en sudkoreansk ofta kritisk förståelse av den västerländska passionerade och sexualiserade kärleken - snarlik den vi tidigare kallade rompa. sarang ses av många som opassande i bland annat äktenskap då den ställer till besvär och inte riktigt är att lita på.\n\ndet torde vara bra att särskilja mellan sarang och rompa då sarang måste förstås i sammanhanget av en koreansk reaktion på västerländsk kärlek som är snarlik ropasex. de kan med andra ord inte menas utgöra samma fenomen, om inte annat för att den ena generellt sätt är positiv och hemtam, medan den andra är främmande och bär med sig vissa negativa förtecken.\n\nden andra föreställningen om kärlek, chong, är istället vad studien menar att sydkoreaner, och koreaner i stort, känner inför varandra vare sig det rör sig om kortare förbindelser, vänskap eller livslånga äktenskap. studien menar att vi lämpligen bör förstå chong som en sorts känslomässig bindning som utgör själva grunden för en relation. chong är inte de känslor som är lämpliga i en relation utan chong *är* relationen.\n\n!fyra trådar att rycka i, eller vad gör vi med alla dessa kärlekar?\nnu står vi helt plötsligt med minst fyra olika sätt att se kärlek - sarang, chong, rompa och den hookska kärlekspraktiken.\n\ni vilket fall har vi här fyra sätt att se på kärlek - och börjar vi tala om syskonkärlek, moderskänslor och male bonding blir listan än längre. från mitt perspektiv är dessa distinkta fenomen som på olika sätt organiserar kroppar, känslor, tankar, handlingar och tid, ofta på grundval av föreställningar om kön, ålder, genetisk släktskap och andra typ av familjeband. detta medger att kärlek kan se ut på väldigt många olika sätt - i den utsträckning vi ens väljer att, eller kan, kategorisera det som kärlek.\n\nvi måste förstå ordet kärlek som godtycklig då det i det här perspektivet inte finns någon essentiell kärlek vilken vi kan mena oss kunna göra anspråk på att förstå. istället har vi som sagt förställningar om vad kärlek är, vilka utifrån kulturella sammanhang formar betydelsen och formen av kärlek, liksom huruvida vi väljer att kalla dylika praktiker, känslor och tankar just kärlek.\n\n!att leka en lek\nförsök att pendla mellan förståelsen av kärlek som något vi gör - en uppsättning handlingar - och något vi känner. när du gör det så försök att verkligen in i märgen tänka om och förstå kärlek som endast handling och sedan endast känsla. handlingar är kärlek. känslor är kärlek.\n\ndet är inte att sätta mer vikt vid antingen känslor eller handlingar, utan att först det ena och sedan det andra verkligen utgör själva essensen av kärlek i det ögonblicket. det kan vara svårt att röra sig mellan föreställningar - det handlar om att skriva om grundläggade idéer bakom hur vi förstår verkligheten i och omkring oss. själv kämpar jag med att upprätthålla en förståelse av praktiker som kärlekens essens och det är inte på något sätt lätt. jag har själv växt upp i kulturella sammanhang där kärleken allt som oftast kännetecknas med känslor: vi förväntas känna efter i vårt hjärtas djup och svara på frågan huruvida det vi känner verkligen är kärlek. vidare måste vi förstå att dessa föreställningar har kommit att bli förankrade i vår psykologi, liksom i de förväntningar andra har på oss och i de föremål och den allmäna inverkan den materiella världen som människor brukar roa sig med.\n\n!helt plötsligt både en ansats och en skapelseberättelse mitt i allt\nvad jag har försökt sätta fingret på är att det går att förstå kärlek på väldigt många olika sätt, liksom att vi kan förstå det på tusenfalt fler och kanske ännu mer spännande sätt. se det som en injudan till ett utforskande utan gränser. vi kan ställa oss frågor som: hur kan vi älska? på vilka andra sätt kan vi älska? hur kan vi så hälsosamt och livsbejakande som bara möjligt möta människor? kortsiktigt? långsiktigt? individuellt? kollektivt?\n\ndet är en inbjudan till att se hur just du kan möta människor på ett sätt som fungerar bäst för dig och de människor du har omkring dig. att se till de förutsättningar du och de andra har, att se till de situationer som du faktiskt är i. det är ett perspektiv som vill sätta fokus på vad som är praktiskt möjligt i den verklighet som vi faktiskt lever i. här och nu.\n\noch kanske tjänade ordet rompas att åtminstone en aning främmandegöra en syn på kärlek med vilken vi har matats sedan vi föddes.\n\n[[därför vet jag inte huruvida jag själv eller andra är polyamorösa, kommentar hannah]]

men hallå, var tog all argumentation om att vi inte var polyamorösa vägen?\njag väntade på att det skulle komma en fin slutsats där det stod att därför/p.g.a det här menar jag att alla ínte är polyamorösa.\n\njag tycker artikeln var fin och jag började skratta när jag läste den. rompas var ett jättebra ord. du är bra.\n\n

numera finns vi helt och hållet på http://tapet.strukturer.se\n\nvi har flyttat för att det ska gå att skriva kommentarer och för att helt enkelt kunna göra fler och roligare saker. eventuella bokmärken kanske borde riktas om.\n\nkul att du kom förbi och hoppas att vi ses också på nyort.